Modigt, Kristersson!

Så kom äntligen ett besked som kan bryta den låsning som förlamat det politiska Sverige sedan valresultatet stod klart för drygt en månad sedan. I går redogjorde Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på sin Facebooksida för två alternativ som han i veckan presenterat för sina allianskollegor.

Det ena, som varit hans huvudspår från början, innebär att Alliansen ska pröva sitt stöd i riksdagen som då får bestämma om den kan tolerera en Alliansregering bestående av de fyra borgerliga partierna. DET ANDRA ALTERNATIVET innebär att ett eller flera allianspartier bildar regering, med ett eller flera allianspartier som nära samarbetspartners i riksdagen. Förslaget som Kristersson kallar för ”3–2–1” innebär i praktiken en regering som består av enbart Moderaterna, eller av Moderaterna och de allianspartier som ”nu kan och vill ingå i den regeringen”.

Tanken är att en sådan regering ska agera som en komplett Alliansregering skulle ha gjort, det vill säga med utgångspunkt i Alliansens reformagenda och dess ekonomiska politik. ”Varken SD eller V skulle ges inflytande över regeringens politiska inriktning. Däremot skulle regeringen frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, tillägger Kristersson. KRISTERSSON VISAR ett imponerande politisk mod i och med dagens besked. Det säkra alternativet hade varit att lägga sig platt och ge Stefan Löfven och Socialdemokraterna carte blanche till makten så länge som Sverigedemokraterna utgör tungan på vågen i kammaren.

Att ingå en Decemberöverenskommelse 2.0. Men det hade varit långsiktigt förödande – för Moderaterna, för Alliansen, för det demokratiska systemet.

I en demokrati hör det till spelets regler att oppositionen försöker ta makten. Efter valet står det dessutom klart att Sveriges riksdag utgörs av en antisocialistisk majoritet – förutsättningarna för en borgerlig politik har med andra ord sällan varit bättre.

Ur ett såväl kortsiktigt som långsiktigt perspektiv gör Kristersson det enda rätta – oavsett om det håller ända in i kaklet. Han kan nämligen för det fall att han röstas ned direkt, faller om en månad eller två år, med trovärdighet säga att han gjort allt han kunnat för att förverkliga Alliansens gemensamma politik, den som de fyra partierna sökte väljarnas förtroende för. GIVETVIS KOMMER DET socialdemokratiska skrämselmaskineriet att gå varmt de kommande dagarna. Den kampanj som syftat till att få de borgerliga partierna och deras väljare att känna skam och skuld över vilka de är och för den politik de tror på är bara i sin linda.

Men det är inte upp till några mörkröda skribenter eller bortröstade rödgröna statsråd att avgöra vilken väg som är den rätta för borgerligheten och Alliansen.

Dessa personer agerar inte av omtanke om sina politiska motståndare, deras ambition har hela tiden varit, särskilt när de talat om vikten av att bryta blockpolitiken, att splittra borgerligheten för att på så vis säkra makten åt Socialdemokraterna – oavsett mandatfördelningen i riksdagen.

Man ska komma ihåg att utgångspunkten före Alliansen var att Socialdemokraterna var normen och allt annat ett undantag. Alliansens matriark, Centerpartiets dåvarande partiledare Maud Olofsson, talade ofta om att Sverige var i behov av ett värderingsskifte. Alliansen banade vägen för detta mentala skifte som sedan möjliggjorde en rad efterlängtade liberala reformer som tjänat Sverige väl. Det arbetet är på intet vis färdigt – Alliansen behövs lika mycket då som nu, även om den inte kommer att fungera på det sätt som vi vant oss vid.

Men det är inte upp till några mörkröda skribenter eller bortröstade rödgröna statsråd att avgöra vilken väg som är den rätta för borgerligheten och Alliansen.

DET KRÄVER STORT MOD att i det svåra parlamentariska läge som nu uppstått, där vänstern inte har någon anständighet att förlora men desto mer makt att vinna, att stå emot invektiven och skrämselförsöken som slungas ut från vänsterhåll.

Men det finns ingen anledning att skämmas för att man försöker få igenom den politik som man fått väljarnas förtroende för att genomdriva.

Tvärtom är det att ta sitt demokratiska uppdrag på allvar. Eller som Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson nyligen formulerade det: ”Men man ska inte låta sig definieras av andra, särskilt inte av sina politiska motståndare. C och L har friska och starka egna traditioner som inte behöver Socialdemokraternas välsignelser. De är inga lydriken till S” (9/10). SENAST PÅ TISDAG vet vi mer om hur Centerpartiet och Liberalerna ställer sig till Kristerssons besked. Förhoppningsvis inser de att det är det politiska innehållet och visionerna som ska fälla avgörandet för ens politiska gärning.

Kristersson skriver i sitt Facebookinlägg: ”Jag har inte vigt mitt liv åt politiken för att hålla på med taktikspel. Vi i Alliansen har så många förberedda politiska reformer som nu skulle kunna genomföras. Jag tycker att det är vår skyldighet att försöka.”

Den som vill ha ett friare, öppnare och liberalare Sverige sällar sig till Kristersson, på ett eller annan sätt.