Vilken Göteborgsklyscha stämmer?

om vad som utgör Göteborgssjälen. När jag bodde som migrerad göteborgare i Stockholm fann jag att jag ibland började bete mig som en karikatyr av en göteborgare: en käck, skojfrisk och lite galen hamnarbetare. Jag har inte mycket dialekt i vanliga fall, har till och med blivit retad av min familj för att de tyckte att jag pratade ”fint” och ”stockholmska”. Men jag har aldrig varit mer göteborgsk än när jag bodde i Stockholm.

Det råkade bli den rollfiguren jag plockade fram för att underhålla, som att en liten fiskarfarbror då och då klättrade ut genom min mun och bestämde sig för att hålla låda. Visserligen var det med en viss ironi, men ligger inte även det i fiskarfarbrödernas natur?

jag inte en enda person som lever upp till den bilden, jag tänker mig att den göteborgaren ligger några generationer bort från mig och att det är en bild som utsocknes gillar att hålla fast vid (en glöd jag uppenbarligen gärna häller bensin på).

Nej, Göteborg för mig är nog mer det där gråblå diset som alltid verkar ligga över stan, poppiga låtar med deppiga texter, deppiga låtar med kaxiga texter, horisontella ösregn, gyttja och tonåringar som gråter till Håkan Hellström som ”vet vilken dy hon varit i”. Men jag tror inte att det ena utesluter det andra, kanske är det just kombinationen av det käcka, kaxiga och det melankoliska, inåtvända och lite sorgliga – som tillsammans skapar en unik personlighet.

Det kan vara två sidor av samma mynt. Jag tänker att humorn är en överlevnadsstrategi vi har utvecklat, att vi iklär oss den liksom regnkläderna för att härda ut i regnet och blåsten, kanske är det därför vi humormässigt ligger nära regniga England. Men det mörka ligger under ytan och vill ut.