Fick ett nytt hem
REPORTAGE: De romska familjerna från Rumänien levde i fattigdom när Meros camping stängdes. Vi har besökt dem nu, tio år senare, och berättar hur det gått.
2008.
Barnen lekte bland sopor och bodde i stugor och husvagnar, med missbrukare som grannar. När vintern närmade sig fattade kommunen det unika beslutet att erbjuda åtta av familjerna på Meros camping lägenheter. I dag berättar GP hur det har gått för några av dem som fick hjälp – och för familjen som blev utan.
De kom ungefär samtidigt till Göteborg, familjerna från staden Onesti i Rumänien, långt innan tiggeridebatten tog fart och utsatta EU-medborgare blev en het valfråga. Vissa hade hunnit bo på Meros camping i över ett år innan de hamnade mitt i mediestormen som kom att förändra deras liv. Detta är en berättelse om några av dessa familjer men också om en stad som för tio år sedan valde väg.
Meros camping var ingen vanlig camping. De som bodde på Meros var narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka som inte lyckades få ett boende på något annat sätt – och romska familjer. De började dyka upp när Rumänien gick med i EU 2007.
Göteborgs stad hade dömt ut platsen som ovärdigt boende redan 2004. Polisen ryckte ofta ut till Meros på grund av bråk och stök mellan de boende. Vid ett tillfälle gick det så långt att ett barn hamnade i skottlinjen, något som väckte stor uppståndelse. Då började också medierna rikta strålkastarna mot campingen på allvar. BILDER PÅ BARN som sprang på en lerig gård i smutsiga kläder och familjer som trängdes i kalla husvagnar kablades ut i tidningarna. ”Barn leker bland sophögar, skrot och missbrukare”, skrev GP. Uppdrag Granskning besökte campingen som över en natt blev en riksnyhet. Dario Espiga, då ordförande för social resursnämnd, kallade Meros för ”en skamfläck för Göteborg”.
”Vi hade tak över huvudet och lagade mat tillsammans varje dag. Det var inte bra men det var bättre än i Rumänien” MARIANA CANTARAGIU
Den europeiska fattigdomen blev plötsligt mycket synlig och kom väldigt nära. Men allt var nytt och ingen tycktes veta hur problemet skulle lösas. Till en början sköt kommunen ifrån sig ansvaret – familjerna ansågs vara turister i landet. Dåvarande barnombudsmannen pekade i stället på att staden hade en skyldighet att hjälpa utsatta barn oavsett hur de hade hamnat i kommunen.
Efter flera månader av intensiva debatter hände något som familjerna själva refererar till som ett mirakel: Göteborgs stad beslutade att Meros camping måste stängas och att de åtta barnfamiljerna skulle erbjudas lägenheter. Tio år har gått sedan dess. Mariana Cantaragiu ler vänligt men är något avvaktande. Efter att ha hårdbevakats av media under Merostiden har hon blivit mer försiktig till att ställa upp på intervjuer.
– Det är inte det att vi skäms. Vi tänker mest på barnen. Det är annorlunda för dem, de har inte haft samma liv som vi. De kan bli retade i skolan, säger hon.
Hon leder oss till sin trea i Högsbohöjd, där hon bor tillsammans med sin man och son. Familjen samlas i en svart skinnsoffa omgiven av färgglada kuddar i vardagsrummet. På en vägg hänger sonens fotbollsmedaljer.
Det har gått tio år sedan familjen lämnade
Meros, men idag kan Mariana minnas den tiden med en viss nostalgi.
– Vi hade tak över huvudet och lagade mat tillsammans varje dag. Det var inte bra men det var bättre än i Rumänien, säger hon.
MARIUS PRUTEANU SOM bodde på Meros camping som barn är med och tolkar vid behov. Tillsammans tittar de på GP:s arkivbilder från tio år sedan, skrattar och pekar ut personer som de känner igen. De har nästan inga egna bilder från Merostiden, tidningsurklippen är som deras familjealbum.
– Det var inte lätt. Jag fick duscha i skolan efter gympalektionerna och det var kallt på vintern. Samtidigt minns jag också det roliga. Hur männen vaknade på morgonen och satte sig med sina dragspel för att komma överens om var man skulle stå och spela i staden. Vi har alltid varit nära men på Meros blev vi verkligen en familj, säger Marius.
Förutom att spela musik försörjde sig familjerna genom att sälja Faktum.
– Att få en Faktumbricka var jättestort. Det var en som trodde att han skulle få åka gratis på spårvagnen med den, säger Marius och skrattar.
Mariana minns också oron hon kände för framtiden och för barnen.
– Det fanns personer där som hade problem med droger. Och där lekte våra barn. Det sprang lösa hundar och det var kallt, säger hon.
GÖTEBORGS STAD GREP in precis när situationen höll på att bli ohållbar. Familjerna hade inte råd att betala räkningarna och vintern var på väg. Hon minns dagen då en släkting kom tillbaka från ett möte med socialtjänsten. De viskade när de pratade om det, det var för stort och långsökt.
–Jag tänkte att de kanske skulle hjälpa oss att få jobb. Men lägenheter? Nej. Varför trodde du inte på det?
– Mitt eget land har aldrig hjälpt mig, varför skulle Sverige göra det?
När tjänstemän från kommunen kom för att diskutera frågan med familjerna satt Mariana som fastklistrad vid fönstret i husvagnen och följde deras steg. Att de gick förbi dem trots att de var närmast ingången tolkade de som ett dåligt tecken.
– Sen gick de till en annan familj. Och så fortsatte det. Vi trodde att vi skulle bli utan. Men så hörde vi någon knacka på dörren. Jag kunde inte prata, jag bara grät.
Misstron mot myndigheter satt i länge. När kommunen erbjöd familjerna att bo på hotell under tiden som man letade efter lämpliga lägenheter, sa de nej och stannade kvar på Meros. De kände sig starkare tillsammans. Det var först när Mariana kom in i lägenheten och låste dörren som hon förstod att det var på riktigt.
– I mitt hemland hade jag inte kunnat hyra en sån lägenhet. Bara i mina drömmar. Jag gick runt med en klump i halsen i två år och var rädd att allt skulle försvinna.
LIVET FÖRÄNDRADES SNABBT. Nu skulle de gå i skolan och lära sig svenska för att sedan söka jobb. Språket gick lätt men Mariana trodde inte att hon var särskilt attraktiv på arbetsmarknaden.
– Vad kunde jag göra? Jag hade bara gått två år i skolan. Mina föräldrar hade sju barn, de hade inte råd att låta oss alla studera. I Rumänien måste man betala för skolböcker, busskort och liknande själv.
Här spelade Ulrika Falk, som vi möter senare, en avgörande roll. Hon arbetade då som familjernas kontaktperson hos kommunen och uppmuntrade Mariana att söka en tjänst på Räddningsmissionen.
– Hon sa till mig: Du ska inte bara tänka att du ska städa, i Sverige kan du göra allt. Jag trodde inte på henne, jag skrattade men jag gick ändå på flera intervjuer.
Till slut fick Mariana en tjänst inom öppna förskolan som Räddningsmissionen hade startat för barn till utsatta EU-medborgare.
– Jag var jätterädd men jag bestämde
mig för att prova. Det var mitt första riktiga jobb. Innan trodde jag inte att jag skulle klara det, men när jag var där var det lätt. Och det kändes bra, jag kände mig stark. Varför stark?
– Jag var inte längre Meros-Mariana. Jag var Mariana som jobbade på förskolan. Skulle jag berätta för folk i Rumänien vad jag jobbar med skulle de skratta åt mig. Men jag klarade det.
Tänker du nånsin på att återvända till Rumänien?
– Jag tror att alla invandrare tänker på det ibland. Det är alltid svårt att inte bo i sitt eget hemland. Men här får jag ett bra liv. Mina barn får ett bra liv. Min son har en egen lägenhet. Min yngre går i skolan. Om jag fick ha det här i livet i Rumänien skulle jag återvända. Men det skulle jag aldrig få. Raj och Cornelia Cantaragiu kollar telefonen hela tiden. De väntar på en sängleverans. Från Ikea? frågar vi.
– Nej. Ikea är dyrt, vi köpte den second hand.
För tio år sedan följde GP med familjen när de lämnade Meros för gott. De var nervösa och det blev inte bättre av att personalen som skulle öppna var en timme sen. Men när de väl kom in i lägenheten släppte allt.
– Inte ens i mina drömmar hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara så fint, sa hon om tvårummaren i Backa som blev deras första hem.
Cornelia blev särskilt förtjust i köket. På Meros tillagade hon alla måltider på en kokplatta. Det stora kylskåpet imponerade också. När vi frågar vad det blev för mat den första dagen tänker hon efter och skrattar:
– Ris ock kyckling. Samma som idag.
Deras nuvarande lägenhet i Länsmansgården är sparsamt inredd med bastanta möbler i mörka träslag. Där bor de med sina två barn. Vi pratar först på svenska men när tioåriga dottern kommer hem ber föräldrarna ändå henne översätta.
Hon sätter sig i pappas knä och tar självsäkert över. Raj förklarar:
– Det var svårt för oss att lära sig språket. Vi har aldrig ens gått i skolan. Vi är inte vana att lära oss på det sättet. Det är lättare om man får prata med folk.
ATT DE FICK flytta till en lägenhet var det bästa som har hänt dem, säger de. Men det löste inte alla problem. Den senaste tiden har det varit svårt. Raj har inte kunnat hitta ett jobb och han känner sig uppgiven. Livet består av närvarorapporter från kurser som ordnas via arbetsförmedlingen, jobbjakt och intervjuer på ett språk som han känner att han inte behärskar.
– Jag har gått på 30-40 intervjuer säkert men får inget jobb.
Deras hopp är att barnen ska få ett annat liv. Dottern säger att hon vill bli tandläkare.
– För att det är det enda som känns rätt för mig, säger hon. Vad gör ni för att ha roligt som familj?
– Vi går på rumänska mässan i en kyrka i Majorna. Där kan vi slappna av en stund, säger Raj. För tio år sedan levde Monalisa Pruteanu på Meros. Tio år senare föreläser hon på människorättsorganisationen Amnestys årsmöte i Göteborg.
– Ni kanske ser en kvinna som sitter utanför Ica med en Iphone. Men alla har mobil i dag och bakom henne finns en stor familj som behöver pengar till mat och hyra, sa hon till publiken.
Hon har gjort flera liknande framträdanden och det är alltid lite nervöst, berättar hon när vi träffas några månader senare. – Men bara de första minuterna. Monalisa jobbar på Räddningsmissionen och träffar personer som försörjer sig i gatumiljö dagligen. För tio år sedan bodde hon i en husvagn med två små döttrar, i ett nytt land, utan att kunna språket.
– Vi tyckte allt verkade så konstigt. Med oss på Meros bodde svenskar som tog droger och hade psykiska problem. Så när vi gick ut och såg folk på gatan prata med handsfree trodde vi att alla var galna och pratade med sig själva, säger hon.
Som en trygghet fanns de andra familjerna. När hon fick veta att de skulle flytta till lägenheter upplevde hon en blandning av chock och glädjeyra. Samtidigt blev flytten ett uppbrott från ett liv i gemenskap som hon var van vid.
– Jag var bara 23 år gammal och ensam med två små barn. Det tog lite tid att vänja sig vid att bo själv.
Att behöva gå i skolan, hur var det? Monalisa, som mestadels ser något skeptisk ut, slår plötsligt om och ler sitt varmaste leende. Det händer varje gång när vi navigerar oss fram till ett ämne som hon brinner för.
– Det var det bästa. Jag älskade att gå i skola och lära mig svenska. I Rumänien hade jag gått bara sex år och jag grät jättemycket när mina föräldrar sa att jag måste sluta, säger hon. HON LÄRDE SIG språket fort och säger att hon var rätt kaxig när hon gick på jobbintervju på Räddningsmissionen.
– Jag fick veta att de sökte folk som kunde rumänska. Så jag gick dit och gjorde hela intervjun på svenska. När jag kom ut såg jag att alla från Meros satt och väntade på sin tur. Jag sa: Varför väntar ni, jag har redan fått jobbet. Jag skämtade bara. Men sedan ringde de efter några dagar och erbjöd mig tjänsten.
Arbetet på Räddningsmissionen innebär bland annat att hon hjälper utsatta EU-medborgare sköta kontakten med svenska myndigheter. Men för henne är skolfrågan den viktigaste.
– Ibland händer det att föräldrar ringer och säger att något barn inte vill gå i skolan. Då åker jag personligen dit, pratar med barnet och följer med till klassrummet. SOM KOLLEGA HAR hon Ion Stan, som också har bott på Meros camping. Deras första uppdrag var att intervjua EU-medborgare på Göteborgs gator på romani eller rumänska. Ion Stan säger att det var svårt. – Varje vecka träffade vi bekanta eller vänner på gatan med sina barn. Vi bodde tillsammans på Meros. Det var jobbigt att vi hade tak över huvudet, men inte de. Vi hade lägenhet, de fick flytta runt eller sova i bilen eller tältet. Mina barn gick i skolan och deras barn fick byta skola hela tiden. Det var ren slump eller tur att just vi fick lägenheterna, de var i samma situation, säger han.
Det är också skälet till att han ogärna pratar om sitt liv.
– Jag vill inte att det ska se ut som att jag skryter om hur bra jag har det, när jag vet att många andra har det svårt. Samtidigt är det som ett mirakel som händer bara en gång. Jag har blandade känslor.
Ion Stan har också fortsatt arbeta på Räddningsmissionen. När han jobbar uppsökande händer det att han hittar familjer i bilar eller i tält som han försöker hjälpa. En satsning som han lyfter fram är husvagnarna som kyrkor i Göteborg ställer ut på sin mark under vinterhalvåret för att ge familjer ett tak över huvudet.
– När de har någonstans att bo kan de börja tänka på nästa steg. Ska de plugga språket, lära sig att skriva cv och söka jobb? Vi ser det från andra sidan och kan ge dem råd. Hur känns det när ni ser tillbaka på de tio åren?
– Jag är mest tacksam. För att jag har fått den chansen och för att jag har en chans att hjälpa andra.
Monalisa håller med, men säger att hon inte är stolt över sig själv.
– Jag är mest stolt över mina barn. En av mina flickor vill också bli advokat och den andra vill bli läkare. Jag har alltid uppmuntrat dem att plugga. Och jag var nyligen på föräldramöte och en lärare tackade mig för att han fick ha min dotter som elev. Då var jag väldigt stolt. Beslutet som Göteborgs stad tog 2008 om Meros camping var
”Jag är mest tacksam. För att jag har fått den chansen och för att jag har en chans att hjälpa andra.”
avgörande för hur staden har arbetat med utsatta EU-medborgare sedan dess. Det menar Ulrika Falk på Räddningsmissionen, som har följt familjerna i tio år.
Vi träffas i Betlehemskyrkan, Räddningsmissionens familjecenter för utsatta EU-medborgare. Ulrika Falk kom i kontakt med de åtta familjerna när hon blev projektanställd av Göteborgs stad för att i två års tid stötta dem i deras nya tillvaro.
– Mitt jobb blev att flytta in folk och lösa det. Och hur? Det visste ingen. För mig blev målet att de här barnen aldrig mer skulle bli hemlösa, att de skulle få gå i skola och bli så trygga som möjligt.
Det ställdes även vissa krav på familjerna. Barnen skulle gå på förskolan eller skolan. Föräldrarna skulle gå på SFI och lära sig svenska.
– Det mesta fungerade utan problem. Det svåraste var nog att få familjerna att acceptera att lägenheten var till för den lilla kärnfamiljen. Mamma, pappa och barn. Det var inte lätt, speciellt med tanke på att de hade släkt och vänner som inte hade någonstans att bo. I TAKT MED att familjerna blev mer etablerade började vissa av dem hjälpa till i arbetet med utsatta EUmedborgare. På Räddningsmissionen anställdes Ion Stan och Monalisa Pruteanu som uppsökare. Deras första insats var en rapport som bland annat visade att det fanns fler barn på Göteborgs gator än de som hade bott på Meros camping.
– De gick inte i skolan, hade inte kontakt med bvc och bodde otryggt, i tält, bilar, husvagnar eller trånga lägenheter som hyrdes ut svart. Eftersom vi fortsatt hade barnperspektivet, grundat på vårt första steg på Meros, kunde Göteborgs stad tillsammans med frivilligorganisationerna sätta in nya insatser med fokus på barn.
En av idéerna var att starta en öppen förskola för utsatta barnfamiljer. Här anställdes Mariana Cantaragiu från Meros. Det var också då som Ulrika Falk gick över till Räddningsmissionen.
– Det var något unikt. Jag följde den från början och av den gruppen som vi identifierade då har de flesta etablerat sig och fått jobb, sökt sig vidare till andra länder eller åkt hem till Rumänien.
Att Göteborg fortsätter att ta hänsyn till barnperspektivet särskiljer stadens arbete från de andra storstadsregionerna, menar hon.
– Vi är en av få kommuner i landet där utsatta EU-medborgares barn får gå i skolan. Här behöver barnen inte gömma sig. Vi har tvärtom försökt att synliggöra dem. Vi ser till att de går i skola eller förskola. Det i sin tur ändrar väldigt många familjers syn på utbildning vilket får effekter även när de återvänder hem. EFTER ATT MEROSFAMILJERNA fick lägenheter fanns en oro i Göteborg för att fler skulle komma till staden. Det finns inga säkra uppgifter om antalet utsatta EU-medborgare. På riksnivå hänvisar man till en polisrapport från 2015 där man pratar om 4700–5000 individer i hela landet. I Göteborg handlar det om 400-500 personer.
Ulrika Falk säger att man inte märkt att antalet barnfamiljer i Göteborg ska ha ökat på grund av att de får hjälp i staden.
– Trygga människor fattar bättre beslut. Ingen flyr fattigdom för att söka upp ett härbärge eller en skola eller sova på en camping. Vi ser tvärtom att den stora gruppen barn som var här för en tid sedan har minskat.
Hon ser kommunens beslut om Meros som en lyckad insats.
– Alla barn i familjerna har gått ut grundskolan och är de små så går de fortfarande i skolan. Det hade man förmodligen inte gjort om man hade bott kvar i Rumänien. Flertalet av de vuxna har lärt sig språket och jobbar. Under våra möten med Merosfamiljerna har vi även träffat personer som inte pratar så bra svenska och som just nu inte jobbar. Hur ser du på det?
– Att komma in i ett nytt sammanhang med stora krav, det kan få olika betydelse för olika människor. Vi har kämpat men jag tycker att man måste ha förståelse för att alla inte har samma förutsättningar och förmåga. Det går inte att erbjuda lägenheter till alla, vad tycker du att man ska göra istället?
– Det stämmer och det är inte heller målet att alla ska stanna här. Men vi har en chans att bidra med något medan de vistas här. Det största problemet för den här målgruppen är den extremt låga utbildningsnivån. Om vi skulle kunna bidra med utbildning på något sätt så skulle det göra en stor skillnad.
Dario Espiga (S) var ordförande för social resursnämnd i Göteborg. Han var med om att fatta beslutet att erbjuda familjerna lägenheter.
– Vi visste sedan tidigare att Meros var ett olämpligt boende men när vi såg att det fanns barn där så blev det en chock. Det blev mycket diskussion. Vi skulle stänga campingen, men vad skulle vi göra med alla människor som var skrivna där?
Han tycker med facit i hand att Göteborg gjorde rätt som erbjöd bostäder till åtta barnfamiljer.
– Vi kunde ha valt den hårda vägen och säga att de inte är svenska medborgare och att vi inte behöver bry oss. Men vi valde den andra vägen, att se på dem som vuxna och barn i behov av hjälp i vår stad. Det var då vi la ribban för hur vi ska jobba med dessa frågor i staden.
Kommunen fick svidande kritik av länsstyrelsen för handläggningen av de romska familjer som bodde på Meros camping. Kritiken handlade bland annat om för sen och för dålig handläggning. Hade detta kunnat hända idag, att kommunen erbjuder lägenheter?
– Det tror jag inte. Vi har nu en samordnare på nationell nivå som lägger ribban. Sedan komplicerades situationen av migrationskrisen 2015. Det är ett hårdare klimat idag. Då fick vi kritik av länsstyrelsen för att vi inte hade agerat snabbare. Nu hade vi förmodligen fått kritik för att vi hjälpte några människor när det finns så många andra i behov av hjälp. Loredana och Marius Raducan var inte på plats när kommunen gjorde inventeringen över barnfamiljer som bodde på Meros camping. Trots att andra invånare och pastorn som drev campingen intygade att de hade bott där tillsammans med sin dotter fick de ingen lägenhet.
Loredana var vid den tiden gravid och födde sonen Samir. De fick återvända med den nyfödde sonen till husvagnen och campingen som av flera instanser hade utdömts som olämplig för barn. När GP ringde för att få en förklaring sa man på socialjouren att de ansågs vara turister som hade råkat få barn i Sverige.
– Vi hade bara otur, säger Loredana som fortfarande har svårt att försonas med det som hänt.
När Meros stängdes flyttade familjen tillfälligt till en lägenhet som socialtjänsten hade ordnat – sedan blev de erbjudna en biljett hem.
– Jag ångrade att jag åkte. Samir blev sjuk men det födelsebevis vi hade från Sverige gällde inte i Rumänien. Han fick inte läggas in på sjukhus. De sa till oss: Hur kan vi veta att detta är ert barn, att ni inte har kidnappat honom? Till slut fick vi muta någon.
De återvände till Sverige och har kämpat för att leva ett drägligt liv. VI MÖTS PÅ Tuve torg. Samir är tio år gammal och storebror till tvååriga Maria som tultar runt bredvid honom. Föräldrarna står en bit bort och drar en barnvagn, Loredana leende och Marius med något hårt i blicken.
Familjen bor i andra hand i närheten, men de vet aldrig hur länge de kommer ha ett tak över huvudet. Medan deras släktingar flyttade in i sina lägenheter fick de klara sig själva. De första åren var svårast. Ett tag fick de sova i en bil med sina två barn.
– Under de här tio åren har vi bott på 40 olika adresser. Jag kommer inte ens ihåg alla. Det var Bergsjön, Tuve, Angered, Furulund, Frölunda, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg, säger Marius.
De har vid flera tillfällen fallit offer för oseriösa hyresvärdar som plötsligt krävde mer pengar eller kastade ut dem utan förvarning. Barnen fick byta skola varje gång de flyttade.
– Det var jobbigt. Speciellt när man måste säga hej då till sina kompisar, säger Samir.
Maria börjar bli rastlös. Loredana lämnar över henne till pappa Marius vars allvarliga ansikte spricker upp i grimaser som får henne att skratta.
– Vi har blivit experter på att klara oss. Ibland tror jag att han däruppe ser efter mig på nåt sätt. Det är tur att jag är stark och orkar. Men jag gråter också mycket.
FAMILJEN HAR KLARAT sig genom att panta, jobba och sälja Faktum. Loredana brukar stå utanför Systemet i Alingsås där många känner igen henne.
– Jag gillar att prata med folk. Det har också hjälpt mig att lära mig svenska. Ibland kommer det fram folk och skriker, säger att jag måste skaffa ett jobb. Då säger jag att jag gärna vill jobba. Har ni sökt andra jobb?
–Ja. Jag har jobbat på ett hotell och städat. Men det är svårt att få jobb även för dem som kan prata svenska perfekt. Man måste ha kontakter, säger Marius. Har ni några fina minnen från er tid i Sverige?
– Ja, det bästa var när Samir föddes. Jag kände att jag hade precis allt jag behövde. Jag hade en flicka sedan tidigare och sen en pojke. Jag hade allt, säger Marius.
Drömmen för föräldrarna är att hitta ett fast jobb och leva ett lugnt liv. Samir vill bli fotbollsproffs. Om det inte löser sig vill han bli polis.
– Polisen har varit så snälla mot oss här i Sverige. De förklarade saker för oss och var trevliga. Det är därför han vill bli polis, säger Loredana. Vad hoppas du för dina barn?
– Att de aldrig behöver oroa sig över var de ska bo.
”Här behöver barnen inte gömma sig. Vi har tvärtom försökt att synliggöra dem. Vi ser till att de går i skola eller förskola.” ULRIKA FALK