Euforiskt och hårt regisserat

KONSERT INGROSSO & SANDMAN Konserthuset, lördag Publikrundan under Sandmans Every single day. När Ingrosso regisserar sig själv för hårt. Cirka 900.

Benjamin Ingrosso, Wahlgren-familjens senaste produkt, och Felix Sandman, mest känd från Melodifestivalen, är båda skolade i tvformatet. Det märks. De vet vikten av ett kompakt koncept med framträdanden som ”går genom rutan”. De kan sin dramaturgi, den lättillgängliga med vers, refräng, klimax och stillsamma avslut som lämnar plats för publikens ”åh”.

Sandman inleder. Barn och tonåringar, flest tjejer, skriker så att föräldrarna skäms men han vill ha ännu högre volymer. Det får han när Ingrosso går på scen. Aj.

De framkallar samma energi som Westlife gjorde, ungefär samma år som kvällens huvudpersoner föddes, men vi slipper smöriga titlar som Flying without wings. Sandman sjunger om att vakna på ett shitty humör, om att lose his senses. De är svärmorsdrömmar med drömmar om att vara bad boys. JAG NJUTER MER än vad jag trodde av dessa två Justin Bieber-kloner. De kompletterar varandra väl. Sandman är den svårare. På sin debutplatta Emotions ligger han barbröstad under en tatuerares nål. I kväll pratar han blottande och filosofiskt om känslomässigt bagage. Mellansnacken matchar låtarna, som är hämtade från botten av den där 19-åriga bröstkorgen, och är alltid välsjungna.

Everything is great är grym, kräver en större scen, och akustiska Lovisa bedårande. Texten projiceras på scen genom någon slags teknisk magi och jag ser raderna genom smart phones. Under trollbindande Every single day går han en runda i publiken, tar oss i händerna, och det mäktiga i det får till och med mig att instagramma. SANDMAN HAR ETT djup som Ingrosso saknar. Det gör kvällen dynamisk. När Ingrosso tar över är det under Mello-vinnarlåten Dance you off och med sitt karakteristiska, extroverta leende. Med sig har han nya albumet Identification. Han sliter hårt för att infria bilden av sig själv. Ingrosso är ett hårt inslaget paket, har allt det där som hade fått Idoljuryn att kapitulera. Men i denna detaljstyrda regi, tappar han ibland publikkontakten. Han har huvudet i det blå.

Med det sagt, är Love songs och I wouldn’t know skickliga och berör i sina perfekta former. ”Har ni varit kära nångång?” undrar han och publikens blickar trånar som svar. Han sätter sig vid pianot, spelar If this bed could talk. Jag skäms av titeln, men chockas av vad han lyckas förmedla under två minuter. Röstprestationen gör mig mållös.

På utvägen säger en hes tonåring ”det där var det bästa jag har varit med om”. Hennes eufori lindrar min tinnitus.