Peter Hjörne
”Att tolerera åsikter man avskyr är inte att normalisera, det är att värna yttrandefrihetens princip.”
ISverige har vi stolta traditioner. Då tänker jag inte på näverlurar, stångstörtning och varpa utan på våra grundlagar. Vi har världens äldsta lag för tryckoch yttrandefrihet – Tryckfrihetsförordningen från 1766. Den har reviderats några gånger men andemeningen är densamma:
”Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder utgiva skrifter.”
Det står också att läsa att tryckfriheten finns till för ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allmän upplysning”
I regeringsformens andra paragraf regleras yttrandefriheten:
”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”
Vi har alltså rätt att hysa och uttrycka vilka åsikter vi vill med några få undantag. Således finns förbud i brottsbalken, mot olaga hot, hets mot folkgrupp, förtal eller förolämpning, och i sekretesslagen.
Men yttrandefrihet är inte bara grundlag. Den handlar också om hur vi använder ett av demokratins viktigaste fundament.
Med den saken har det blivit sämre, inte bara i Sverige. Debatten har blivit mer hatisk, föraktfull och hätsk. Man försöker ”fula ut” dem vars åsikter man ogillar, missförstår avsiktligt och förolämpar och etiketterar meningsmotståndare. Känslorna svallar medan de stringenta och principiella resonemangen, lyssnandet och lärandet, eftertanken, nyanserna, viljan att förstå, och respekten för andras ställningstaganden blir alltmer sällsynta. BRUTALITET UTAN EFTERTANKE, snabbhet utan reflektion, elakhet utan omtanke, missförstånd utan förstånd, pretentioner utan grund och poser utan djup har kommit att bli en del av det som borde vara samtal men som i stället utvecklats till verbala gatuslagsmål. Det är många som gör anspråk på att vara de vuxna i rummet men ännu fler som uppträder som elefanter i porslinsbutiker.
Yttrandefrihet måste i praktiken, inte bara i teorin, betyda att man tolererar åsikter och tankar som man starkt ogillar. Även de som har som yttersta mål att avskaffa rättsstaten och demokratin skall ha rätt att framföra sina budskap så länge de inte ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller sätter sina planer i verket. Priset för en vid yttrandefrihet är att också de anstötliga åsikterna är tillåtna.
Men reflexerna och instinkterna är snarare att stoppa dem vars åsikter man inte gillar och motverka debattens mångfald till förmån för de egna åsikternas hegemoni. Förra årets febriga diskussioner om Nya Tiders deltagande på Bokmässan är ett exempel. I stället för att värna yttrandefrihetens princip krävde 200 författare och allehanda debattörer att Nya Tider skulle stängas ute. Bojkotter, namninsamlingar och lögner blandades med smädelser. Och de som inte var emot beskylldes för att legitimera och normalisera nazister.
Att tolerera åsikter man avskyr är inte att normalisera, det är att värna yttrandefrihetens princip. FÖR TVÅ VECKOR SEDAN var det dags för ett nytt försök till ”åsiktsförbud”. GP:s Alice Teodorescu varnade i en ledare för att dra paralleller mellan dagens Sverige och 30-talets Tyskland och för att ”trivialisera historiens värsta folkmord i syfte att brunsmeta meningsmotståndaren.”
Det tog inte lång stund förrän en lektor vid Göteborgs Universitet startade ett upprop i vilket han krävde att Alice Teodorescu skulle avsättas som politisk redaktör för GP.
I en kökkenmödding av smädelser beskyllde han GP:s ledarsida och Alice Teodorescu för ”förakt för mänskliga rättigheter ... stödorgan för Sverigedemokraterna ... perverterade åsikter ... människoföraktande retorik ...och antisemitiska konspirationsteorier.”
Han avslutade med kravet att GP:s ägare och chefredaktör skulle avsätta Alice Teodorescu och att annonsörer och läsare skulle bojkotta GP.
Det är helt ofattbart hur en lektor vid Göteborgs Universitet, som skall vara en högborg för tankens frihet, de öppna diskussionerna och forskningens oberoende och integritet, kan komma på idén att kräva avsättande av någon vars åsikter han ogillar.
Det gick nu inte riktigt som uppropsförfattaren hade tänkt sig. I den ”motpetition” som snabbt ordnades fick Alice Teodorescu över 16 000 stödjare, 20 gånger så många som lektorns upprop. Han blev också rejält kritiserad för sin antidemokratiska censurinstinkt och stängde då bloggen (han orkade inte med drevet) och bad om ursäkt. Det var inte avsikten att tysta ner. ”Jag är villkorslöst för en fri samhällsdebatt”.
Ett i sanning märkligt sätt att verka för den fria debatten!
”Ett samhälle kräver ett sådant samtal. Även om man är radikalt oense måste man kunna prata med varandra.”
FÖR ETT LITET TAG SEDAN intervjuades ”författaren och yttrandefrihetsikonen” Salman Rushdie, som mycket påtagligt fick erfara att yttrandefriheten inte gäller allt och överallt. 1988 utkom hans Satansverserna. Irans ledare Ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom, en fatwa, som fortfarande gäller. Det tvang Rushdie att gå under jord med ständigt livvaktsskydd. Sedan 20 år bor han i New York och kan röra sig fritt utan skydd. I intervjun sa Rushdie: – Jag har föreläst i delar av Amerika som inte tänker som jag. Det fina är att jag över huvud taget blev inbjuden, att människor kom, att de lyssnade på mig på ett civiliserat sätt. Ett samhälle kräver ett sådant samtal. Även om man är radikalt oense måste man kunna prata med varandra.
Alla samhällen behöver sådana samtal. Också Sverige!