Vägrar ta det lugnt
I våras fyllde Leif Mannerström 78 år. Trots det vägrar Sveriges mästerkock att ta det lugnt och dra sig tillbaka. GP följde Mannerström på Bokmässan men fick besöka gården i Tvärred för att prata färdigt med honom.
Leif Mannerström är 78 år men still going strong. ”Varje natt öppnar jag restaurang. Jag ser allting framför mig. Sedan vaknar jag och är lycklig som det är.”
Det är trångt i den stora kongresshallen. Bokmässan har pågått i flera timmar och vid det här laget har Jesper Aspegren och Leif Mannerström hunnit bli varma i kläderna.
De har gjort en handfull lättsamma scenframträdanden tillsammans, vevat runt med sleven i en gubbröra (som kollegan Ida Sinnerbrandt lagat) och pratat om Mannerströms passion för svensk husmanskost, om hans många år i krogbranschen och framförallt om Leif Mannerströms nya biografi, Kockliv, som han har skrivit tillsammans med gode vännen Jesper Aspegren.
Innan de rundar av sin tredje eller fjärde pratstund för dagen, i bokförlaget Arenas lilla monter, lutar sig Aspegren framåt i fåtöljen och leder in samtalet på det nya franska köket, det som Leif Mannerström och kockkollegan Christer Svantesson förde till Sverige redan på tidigt 70-tal. JESPER ASPEGREN LÄGGER ut orden och försöker som den journalist han är att syresätta samtalet och kanske öka insatserna en aning. Spä på lite. Det är inte Leif Mannerström intresserad av.
”Det var alltså du som tog det nya franska köket till Sverige!” utbrister Aspegren engagerat och hinner knappt vrida sig mot publiken innan Mannerström avbryter honom.
”Nja, jag och Christer var nog bland de första i alla fall.”
”Men ändå. Tänk vilken grej! Två unga kockar som helt ...”
”Vi var inte så unga. Jag var 33 år och Christer 26”, avbryter Leif Mannerström honom.
Jesper Aspegren slår ut med armarna och ler mot publiken. Så tar han sats och försöker igen.
”Men ändå. Två rätt unga kockar som helt okända förde in det franska ...”
”Vi var inte okända. Jag och Christer drev restaurang Johanna på Södra Hamngatan, det var en av landets bästa krogar på den tiden.”
Jag inbillar mig att just den där ordväxlingen säger en del om Leif Mannerström som person. Han skulle aldrig överdriva sin egen betydelse, inte ta ära för något som han inte har gjort. Samtidigt är han ingen blyg viol. Det anstår honom icke att göra sig mindre än han är.
Och varför skulle han göra det? Leif Mannerström är Sveriges mest älskade tv-kock och matpersonlighet. Niklas Ekstedt, Tina Nordström, Lotta Lundgren och de andra kommer inte ens i närheten. Det märks tydligt hur populär den 78-årige tvstjärnan är när man tillbringar en dag med honom inne på Bokmässan. EN FEMMINUTERSPROMENAD mellan två montrar tar minst dubbelt så lång tid. Till viss del på grund av att Leif Mannerström tappat lite av sitt flås – han slutade spela golf för ett par år sedan men är fortfarande medlem i Göteborgs golfbana i Hovås – men framförallt handlar det om att folk stoppar honom. Hela tiden och överallt. För att säga hej och ta en selfie, få en autograf, hälsa från någon gemensam vän, be om en kram eller bara berätta hur mycket de tycker om honom. Stundtals kommer vi inte mer än tio meter i taget. Det stressar mig en del.
Hans förläggare undrade nämligen om GP kunde följa med och guida Mannerström till ledarskapsscenen på andra våningen. Visst, svarade jag, inga problem. ”Leif ska prata klockan 14!” hälsade förläggaren glatt och försvann i vimlet. Det var för fem minuter sedan. Vi har en rulltrappa framför oss och fortfarande en bra bit kvar att gå, jag i mina kängor och lite för varma jacka, han i sin vita kockrock med Ostindiefararen Götheborg tryckt på bröstet och fötterna nedkörda i blåa amerikanska gympaskor med bekväm sula. LEDARSKAPSSCENEN VISAR SIG ligga längst bort i hörnet. Jag känner hur min frustration växer, men Leif Mannerström låter sig inte stressas.