Gotland är ämnet för dagens betraktelse
ATTERDAGS står det med stora versaler på skylten över ingången till Visbys supermarket. Man hajar till, varför Atterdag? Var det inte Valdemar Atterdag som brandskattade Visby efter att med vapen ha krossat gutarna? Jo, och det sista slaget var utanför Visby och året var 1361. Stadsportarna öppnades för Atterdag och Visby blev dansk. Så vidtog den välkända brandskattningen. Eller inte? Enligt sägnen skall Atterdag låtit ställa fram tre ölkar på Visby torg och krävt att Visbyborna skulle fylla dem med guld, silver och andra dyrbarheter. Om så inte skedde skulle, enligt några historiekällor, han låta sätta Visby i brand. HUR DETTA GICK till vet man inte så mycket om. 521 år senare målade dock Carl Gustaf Hellqvist tavlan Valdemar Atterdag brandskattar Visby. Fritt ur fantasin och med detaljer som ingalunda ens fanns i verklighetens Visby på 1300-talet: Kvinnor hade inte utslaget hår. Taxar fanns inte. Ej heller judar. Många detaljer lär vara hämtade från konstnärens samtida miljöer. Någon skatt har aldrig återfunnits. Enligt myten ligger den på havsbotten utanför Stora Karlsö. Vissa historiker hävdar på dessa grunder att brandskattningen aldrig ägt rum. Däremot var och förblev Visby en viktig handelsstad. Med denna nya kunskap taggar jag ner min upprördhet och bestämmer mig försiktigt för att inte anklaga ICA för historielöshet.
Vad anbelangar handel kan Visby dock alltjämt uppvisa omfattande aktivitet. Gator, torg och gränder är bemängda med utbud av lokalt producerade varor, mest kläder, delikatesser och souvenirer.
Ett annat gott turistmål är Visbys domkyrka, S:ta Maria. Så aktuell i nutiden sedan domprosten ringt i klockorna när Thomas Gür talade till folket under politikerveckan. JAG GICK IN för att hälsa på den vackra madonnan i domkyrkan. Emellertid meddelades att den var nygjord efter en förebild som finns att se i Fornsalen på museet. Det var på 1990-talet som den tillverkades med originalskulpturen som förebild. Likheten är inte direkt slående. Konservatorn Carl-Henrik Eliason som tillsammans med bildhuggaren Fred Fleming återskapat Mariaskulpturen kallar sitt verk ”en rekonstruktion som med viss frihet följt originalet”.
För att vara ärlig: jag grunnade mycket över vilddjuren vid madonnans fötter.
Gotland är ju mer än Visby och som ambitiösa turister styr vi också kosan norrut, mot Fårö. Där lockar raukar. På vägen passerade vi uttorkade fält och många orter med svårtydda namn - ett eldorado för ordsnokare. Vi passerar Ljugarn. Det måste väl ha med ljuga att göra? Inte alls, visar det sig. Ortnamnslexikonet säger att förleden i namnet är dunkel. Efterleden ”garn” är fornnordisk för ”tarm”,använt i överförd betydelse om smala uddar, vikar, öar eller andra naturformationer. Vi fortsätter med Lärbro som alls inte har med pedagogik att göra utan härleds till 1300-talet. Förleden innehåller en bildning till fornsvenskans ”stapla, lasta” och lär syfta på broanläggningens konstruktion. Tingstäde blev inte någon direkt utmaning - det betyder faktiskt tingsplats härlett ur forngutiskan.
Så kommer vi till Fårö. Nu används historiskt sett inte ordet får på Gotland och därför antar man att namnet sannolikt kan komma från ”fara”, kanske med syftning på farleden mellan Fårö och det gotländska fastlandet. SEDAN VAR DET dags för raukarna, naturens egna stenskulpturer som bildats genom erosion av väder och hav. De mjuka bergarterna har brutits ner och kvar har blivit den hårda kalkstenen, i form av raukar.
Runt raukarna var vattnet stilla, klart och svalkande. De satte fantasin i rörelse. Det lugna havet låg stilla med lätta krusningar. Allt är format av naturen, inte av människohänder. Rent. Vackert. Tyst. Ingenting tillrättalagt. Här fann vi det bästa med Gotland.