Den (o)lyckliga individen

I VECKAN LARMADE generaldirektörerna för Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen att den psykiska ohälsan bland tonåringar ökar i Sverige (Expressen 10/10).

På bara ett decennium har andelen ungdomar mellan 10 och 17 år som fått en psykiatrisk diagnos eller psykofarmaka fördubblats.

Ett tydligt tecken på att något inte står rätt till i samhället. Även i åldersspannet 16–24 år ökar den psykiska ohälsan kraftigt: En 70-procentig uppgång på tio år. Bland studenter uppger varannan att de har problem med ängslan, oro eller ångest.

PROBLEMET ÖKAR i hela västvärlden. Men Sverige sticker ut. Den psykiska ohälsan bland unga har sedan 1990-talet legat högre här än i grannländerna, en skillnad som dessutom ökat.

Larmrapporter av det här slaget kommer med jämna mellanrum, och alltid är det samma typer av åtgärder som föreslås: Fler stödinsatser och psykologer, mer resurser, ökad självkännedom.

Men är verkligen ännu mer symptomlindring lösningen i ett av världens rikaste välfärdsländer? Myndigheterna har en tendens att alltid föreslå det de har till hands, enligt modellen ”har man bara en hammare som verktyg ser man bara spik”.

DEPRESSION OCH PSYKISK ohälsa är betydligt mer utbredd i väst än i till exempel Östasien. Länge trodde man att det berodde på underrapportering i öst.

Men nu menar vissa forskare att det snarare hänger samman med den starka emotionella individualismen i väst, tendensen att skilja individen från hennes omgivning och se världen i svartvita kategorier; som lycka och olycka.

I västerl ändska länder tenderar betydligt fler att uppge sig som lyckliga, samtidigt som andelen deprimerade är större. Detta är ingen paradox. Tvärtom är det ett logiskt uttryck för påbudet att hitta sig själv, vara oberoende och fokusera på det egna jaget. Att vara sin egen lyckas smed.

Det är rätt givet att unga människor blir särskilt sårbara i ett sådant samhälle.

Depression och psykisk ohälsa är betydligt mer utbredd i väst än i till exempel Östasien