Gemenskapernas återkomst

Utrymmet för sans och balans i samhällsdebatten har blivit allt mindre till förmån för bisarra åsikter på ytterkanten. Den utvecklingen är vår tids största demokratiska problem.

Det talas mycket om polariseringen i samhällsdebatten. Det talas om terror och usla islamister, om Trump och högernationalister.

Mycket av det där är förstås sant. Ytterkanterna har verkligen dominerat på senare år. De mest bisarra åsikterna har lättare att komma fram i dag. De delas frekvent i sociala medier, både av dem som håller med och – kanske ännu mer – av dem som inte håller med. Utrymmet för sans och balans har blivit mindre.

Jag menar att den utvecklingen är ett av vår tids största demokratiska problem.

Men frågan är om inte de senaste årens utveckling också kan beskrivas som en återkomst för gemenskapernas betydelse. LÄNGE TRODDE MÅNGA att de hade spelat ut sin roll. I hela västvärlden har individen och den

Vilka andra gemenskaper kan samhället erbjuda dem som i dag väljer extremismen?

starka individualismen varit den dominerande ideologin under hela efterkrigstiden. Även de rörelser som byggt sin styrka på just kollektiv identitet har i grunden ändå handlat om detta. I sin utmärkta bok Är svensken människa visar till exempel de båda historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh att den svenska välfärdsstaten har skapat unikt starka individer som genom de sociala systemen har en direkt relation till staten, men inte nödvändigtvis till gamla gemenskaper, som familjen, grannskapet, kyrkan eller arbetarrörelsen, som byggde välfärdsstaten.

OCH NÄR VÄLFÄRDSSTATEN utmanades var det av nyliberalismen, en ideologi som gjort individens frihet från gruppen till sitt absoluta mål. Hela tanken om The Economic Man bygger på att vi människor är rationella kalkylerande varelser som inte räknar in irrationella faktorer som känslor av gemenskap när vi fattar våra ekonomiska beslut.

Till detta har den ekonomiska utvecklingen slagit sönder många av de gamla gemenskaperna, inte minst i de gamla bruksorterna där jobbet, facket, idrottsföreningen eller syjuntan tidigare var sociala centrum.

Och nu slår nya gemenskaper tillbaka. Gemenskaper som många gånger är destruktiva, som stänger ute fakta som bryter mot den egna världsbilden och alternativa tankemönster. Gemenskaper som betraktar andra gemenskaper som fienden i stället för samtalspartners.

OM VI NU köper den här tanken, att radikaliseringen också är en gemenskapernas återkomst, påverkar det vår syn på den negativa utvecklingen? Det borde det göra. Det borde få oss att ställa frågan: vilka andra gemenskaper kan samhället erbjuda dem som i dag väljer extremismen? Hur kan lokala gemenskaper växa sig starka igen? Och hur kan vi öka toleransen mellan samhällets gemenskaper? Öka vår förmåga att få olika gemenskaper att leva sida vid sida utan att bekriga varandra.

Just den frågan – toleransen – blir nog helt avgörande.