Ett problem med förtroende

DET PÅGÅR EN omvälvning av den politiska strukturen i västvärlden. Socialdemokratin i Nordvästeuropa har förlorat den starka position den hade under 1900-talet. Andra etablerade partier (kristdemokratiska, liberala och konservativa), är också i kris och får allt svårare att bilda regeringar.

Alla dessa partier har tillsammans stått för liberal demokrati i olika former. Globalisering, skepsis mot den demokratiska nationalstaten och mer marknadsekonomi förenar dem.

Enigheten växer om att orsaken till de etablerade partiernas söndervittring är medborgarnas sjunkande förtroende för denna liberala maktelit.

När liberala Economist firade sitt 175-årsjubileum för en månad sedan med ”Ett manifest” som första-ledare, var underrubriken ”Framgång har omvandlat liberalerna till en självbelåten elit” och inledningen var ”Europa och Amerika skakas av ett folkligt uppror mot liberala eliter, som anses arbeta för sina egna intressen och inte kan eller inte vill lösa vanliga människors problem.”

NATIONALEKONOMINS PRINCIPAL-AGENTTEORI kastar ljus över frågan. En principal är en uppdragsgivare som anlitar en agent, dvs. en utförare, för att få något gjort och teorins problemställning är: hur kan principalen försäkra sig om att agenten gör det han vill få gjort? I en modern demokrati kan inte alla röstberättigade samlas på agora.

Vi får välja representanter som röstar i ett parlament. Då är folket principalen och de förtroendevalda agenten. Kontrollmekanismen är att väljarna kan utkräva ansvar i nästa val.

De förtroendevalda utser en regering som skall styra landet. Då är de förtroendevalda principalen och regeringen agenten. Kontrollmekanismen är att de förtroendevalda kan avsätta regeringen, som just hänt i Sverige. Och för att styra landet måste regeringen anställa statstjänstemän.

Då är regeringen principalen och statstjänstemännen agenten. Kontrollmekanismen är att regeringen bara godkänner tjänstemän som inte försöker påverka politiken, vilket dock 261 svenska kanslihustjänstemän just ifrågasatt.

FOLKET ÄR ALLTSÅ i grunden principal för hela det politiska systemet och en växande andel är missnöjd. De etablerade partierna har haft gemensam syn på till exempel invandringspolitik, globalisering och EU, men med stora väljargrupper mot sig, som då måste då hitta alternativ.

Därför växer nu partier i Europa som eliten kallar populistiska, men detta är en viktig del av folkstyret. Folket måste kunna uttrycka sina värderingar genom att rösta på nya partier, om inte etablerade partier byter ståndpunkt i centrala frågor, vilket har skett i några fall. S och M har gått över till SD:s linje i invandringsfrågan till exempel.

Europas maktelit koncentrerar sig dock på att hindra framväxten av nya partier i syfte att hindra folken att utöva folkstyre, därför att eliten anser att folket har fel. Och åsikten att folket har fel är helt legitim i en demokrati, men då skall man bilda opinion, inte försöka hindra bildandet av nya partier.

Makteliten hänvisar sina folkliga motståndare till SD, AfD och Rassemblement National. Mörka moln över demokratins framtid!