En förtätning som förfular
Jag cyklade ofta från Johanneberg till älvmynningen och havet. Jag erfor alltid en stor glädje och känsla av frihet. Men varför just där?
Så här tänker jag i efterhand. Jag har kommit ut ur Slottsskogen och in i ett område av småskalig träarkitektur med ett uttryck som skapar intimitet. Det finns en atmosfär här. Det är lagom mycket bilar. Människor rör sig i kvarteren. Många cyklar. Det finns ett rikt utbud av affärer och restauranger. Det finns öppna ytor och slutna rum. Det finns parker. Det är nära till havet. Vägarnas och husens placering är sinnrikt planlagda av Albert Lilienberg i en stadsplan från 1916. Och här, på början av Slottsskogsgatan, i Kungsladugård; alltid samma lycka. Men varför, varför, frågar jag mig än i dag, kan ett stadsrum skapa sådana känslor!?
Åtta år senare var det omständigheter som gjorde att jag flyttade hit, och jag bor kvar än i dag.
Nu sätter man återigen grävskopor i dessa marker, och bygger nya hus, men den här gången byggnader som är illa lokaliserade, slarvigt ritade och skapade enbart för att råda bot på bostadsbristen. Kort uttryckt: Fula. Man våldför sig på en genial stadsplan, genom att inte ta hänsyn till den och inte heller förstå den.
Ansvariga sitter och skissar på nybyggen eftersom staden ska förtätas. Varje öppen yta, varje park, varje parkeringsplats får det att vattnas i munnen på dem. Jag undrar om de varit lika entusiastiska om någon smällt upp tiovåningshus utanför deras egna fönster. Det är samma sak över hela stan. De enda som drar nytta av denna filosofi är det fåtal som flyttar in i de nya husen.
Ja, jag bryr mig om min stadsdel! Det räcker nu! Gör om, gör rätt! Bygg inte här!