Kurt Vile är lite väl obekymrad
Han är oväntat busig i kväll, Kurt Vile. Fördomarna om den amerikanska musikern säger oss annars att han är för slö för lustigheter. Lite för släpig för hyss.
Men på Pustervik busas det runt, mycket friskt. Under Wakin on a pretty daze sjunger huvudpersonen sönder varenda vers.
Ibland, när ett av alla giriga gitarrpartier når sin högsta punkt, brister han ut i ett ironiskt ”wiho!”. Vid ett tillfälle lyfter Vile upp sin röda Rickenbacker mot bröstet, och skakar den fram och tillbaka som en rockstjärna som försvunnit långt upp i idén om sig själv. Dessa små ytor för skämt och skoj blir nödvändiga. Annars är denna spelning nämligen något av en prövning.
KURT VILES MUSIK kan vara sådan när frontmannen själv, som i kväll, är lite väl obekymrad och passiv. Man måste då beväpna sig med tålamod. Man måste då gå in i hans sånger med ett så kallat öppet sinne.
Visst är låtar som Babys arms och Pretty pimpin omöjliga att inte släppa långt in i bröstet, trots att Vile spelar dem som om han liksom vill bli av med någonting. Och visst förfaller konserten sällan i någonting direkt tråkigt.
Men man kommer att sakna det heliga oljudet. Det är alldeles för sällan som Vile och hans medmusiker slaktar ljudbilden med sina gitarrer. Lite för ofta som man står och glömmer varför Kurt Vile är värd alla 500 kronor: allt man hör är samma tröskande gitarrslinga. Allt man ser är en boll med hår som står böjd över sitt stränginstrument och skumpar som en munter gammal cowboy.
AMERIKANENS MUSIK RYMMER en kraftfull, förhäxande dimension. Denna drabbar inte Pustervik tillräckligt ofta ikväll – det som skulle varit hypnos blir i stället ofta transport. Tidigare nämnda Wakin on a pretty daze har dämpats och blivit bestulen allt liv. Låtarna från nya albumet Bottle It In erbjuder goda tillfällen att meditera över precis allting annat som pågår i tillvaron: man börjar tänka på varför man handlade så mycket ost igår. CSNskulderna bryter in i huvudet igen.
Kurt Vile har under det senaste decenniet varit något av det bästa som hänt rockmusiken. Men ikväll demonstrerar Pennsylvannia-musikern ibland den motsatta känslan; det känns vid sina stunder helt ok att rocken är uträknad. Nästan sunt.