Våldet sätter sig i kroppen
I Kroppsminnen/Body Memories på Folkteatern blir vittnesmålet om sexuella övergrepp en boxningsmatch. Berättelsen slår knockout på alla närvarande.
PERFORMANCE ROXY FARHAT OCH ANUSHA CAROLINE ANDERSSON Kroppsminnen/ Body Memories Folkteatern, lördag 13/10
Hur mycket kan en kropp tåla, hur mycket kan den ta emot? Kroppar är fantastiskt bra på att läka, som man brukar säga, men innebär inte läkandet bara ett döljande av sjukdomen? I Roxy Farhat och Anusha Caroline Anderssons performance är alla blåmärken efter sexuella övergrepp kvar. De fläckar Farhats lekamen, kan läsas som en karta. De färgar axlarna, brösten, könet, som för att förtydliga kopplingen mellan vittnesmål och kött. Kroppen minns, den formas. Våldet sätter sig i muskler och vävnad.
Performancet, som visades på Folkteaterns lilla scen på lördagen, är bara tjugo minuter långt. Och det var nog tur, insåg vi i publiken sedan. I ett så explosivt och smärtsamt tillstånd orkar man bara vara i korta stunder. Vi ombads att inte lämna rummet under verket, vilket först kändes klaustrofobiskt, med sedan såg ut som en tanke. Att inte få titta bort, inte undgå våldet som verket behandlar.
SCENEN BLIR EN imaginär boxningsring, med Andersson som boxningstränare i träningsoverall. Farhat kommer in med en sådan rock som boxare har mellan ronderna. När hon berättar är hon naken, med lindade händer. Och så de där blåmärkena. De turas om att berätta historier om övergrepp, våld, manipulation och stalking. Det är starkt, sårbart och drabbande. Farhat har en sådan närvaro, man dras som en mal till lampan. Jag går skakad därifrån, snurrig.
Boxningen är ett skådespel, ett organiserat slagsmål, med särskilda regler som ska skydda boxaren. Och jag funderar över metoo, och kostnaderna för att vittna om övergrepp, som vi nu ser så tydligt. Det ska tilläggas att detta performance uppfördes första gången före metoo, sommaren 2017, men det är förstås omöjligt att inte dra paralleller.
I SLUTET AV performancet är boxningsmatchen över. Farhat koras till vinnare, till tonerna av Rockyfanfaren. Hon höjer sina händer, men uppvisar ingen glädje. Vittnesmålet är ingen reell makt. Men det är det du har kvar, när du har blivit fråntagen allt det andra.