Här skapas en hel värld av vatten och gurka
Vattendroppen banar vägen genom tiden i Masthuggsteaters uppsättning Lite vatten med gurka. Lis Hellström Sveningson ser en sinnlig pjäs med klirr.
Mast huggs teaterns minsta scen är förvandlad till ett glasrike. Jag har inte räknat, men det borde vara 107 glas som är utplacerade på golvet. Så många finns i alla fall i den samling som är startpunkten i Johan Franzons pjäs Lite vatten med gurka.
Skådespelaren Tove Wiréen häller vatten i ett glas och toppar med en gurkbit. Hon kryssar fram mellan glasen och berättar historien om en mormor som samlade på dem och lät alla gå i arv. Det är en sinnlig start och eftersom regissören heter Lars-Eric Brossner fylls hela rummet samtidigt med en lågmält klingande, glasartad musik. MEN GLASEN ÄR bara medlet, det är vattnet som är vägen. Det rinner som en klar tråd genom tiden i den skapelseberättelse som Franzons pjäs formar på en dryg halvtimme.
Med en droppe på pekfingret beskriver Tove Wirén hur vattnet i sina minsta delar ser ut. Som en nalle, med en stor atom som huvud och två mindre som två öron.
Glasen bildar släktled bakåt i tiden. Mormor, som samlade dem, hade en mamma. Och en mormor. Som också hade en mamma och en mormor. I all oändlighet. Nalledroppen går den andra vägen. Den börjar i rymden, med big bang och banar sig fram genom evolutionen och geografin. Berättelsen leds av underliggande frågor som barn brukar ställa: Varför det? Varifrån kom det? Vad hände sedan?
Allt sker i skådespelarens berättelse, med glasen, vattnet och gurkan till hjälp. Bara några svävande danssteg – i Cecilia Miloccos koreografi – varierar rörelsen över scenen. Inte ens stjärnorna i rymden – och hur de speglar sig i en kvällsblank sjö – behöver förstärkning av ljusdesignen. Skådespelaren lyfter bara blicken och vi ser hur det glimmar. Regins tilltro till texten är total. I SINA BÄSTA stunder upprättar föreställningen en fin kontakt mellan de storartade perspektiven och stundens sköra intimitet. Det är en vid båge att spänna. Med flera spelningar i kroppen kan Tove Wiréen slappna av och tona ner de utagerande partierna. Barnen lyssnar. Och de väljer försiktigt ett glas när det bjuds lite vatten med gurka.
I sina bästa stunder upprättar föreställningen en fin kontakt mellan de storartade perspektiven och stundens sköra intimitet.