Svårt att göra överlevnad till konst
Ingrid Bosseldal läser en poesisamling som inte klarar flytten från sociala medier till bok.
Ida Eklöfs debutbok Moder Justitia är ett urval av kortare texter (dikter och aforismer) som författaren sedan 2015 publicerat på sitt instagramkonto. Hon kommenterar patriarkala manifestationer och sammanbrott i samtiden, och i den personliga biografin. Hon väger styrka mot svaghet, ilska mot oro, kärlek till språket mot vantrivsel i kulturen. I epilogen berättar författarjaget att hon velat bli berömd och få sina texter i en bok med hårda (eller mjuka) pärmar. Ambitionen materialiseras av själva boken (med mjuka pärmar), men tonas samtidigt ner av ironiska markörer som drömmen om att ”bli tungkysst av förläggare” och utrop som ”/d/et kommer aldrig bli nåt av mig!”.
Förflyttningen från bloggens mer flyktiga väsen till miljön innanför fasta pärmar är inte av godo för texterna. De ord som skrivits för överlevnad och attack – och lästs och mötts som sådana – låter sig inte enkelt infattas som konst: ”Hör och häpna!/Flickor näpna/ små sessor på vift/vare sig dom vill/ eller ej/säger ja eller nja eller nej/ spelar mindre roll/för om han vill/o därtill/blivit kåt och hoppfull/av hångel gulligull/låter visst nja som ja/och ett aj blir till/att hon hemskt gärna vill”. Deras återkommande vuxna erfarenhetsrum skapar också osäkerhet kring den tänkta läsaren. Särskilt som förlaget valt att rikta dem mot en yngre läsekrets. INOM DEN ROMERSKA mytologin är Fru Justitia rättvisans gudinna. Den ögonbindel hon ofta avbildas med symboliserar den blinda rättvisan, den som ska kunna döma (eller fria) utan att göra skillnad på folk och folk. Eklöf är inte först med att omtala henne som Moder Justitia, men det är inte särskilt vanligt och här fungerar det som ett sätt att balansera bilden av en blind rättvisa med en både feministiskt och kvinnligt kodad omsorgsberedskap. Den ambitionen är det inget fel på!