Ljudet av ett genombrott
Albin Lee Meldau är igenkänd i Majorna och folk över hela världen har lyssnat till hans musik. Ändå är det ingenting mot att bli folkkär. Nu har han chansen i höstens Så mycket bättre.
Just nu är han mest känd utanför landets gränser. Men det är bara en tidsfråga innan Albin Lee Meldau når den stora publiken även på hemmaplan. I höst är han en del av den bästa pr-kampanjen en svensk artist kan önska sig – en ny säsong av Så mycket bättre.
VI SES I MASTHUGGET. Han är redan där. Står lutad mot en vägg och ska just tända en cigarrett. Han säger hej och tar i hand och betonar vikten att av vara i tid. Att fatta att det här är ett jobb och att det måste funka precis som de flesta andra jobb. Att man styr upp saker.
Det tar inte mer än två sekunder innan han är i gång. Han pratar intensivt. Till en början kanske något spänt, men hela tiden och i princip oavbrutet. Mest om politik. Det är dagarna före valet och den spänning som vibrerar i samhället har satt sig i hans kropp och sinne. Han pratar om sitt ansvar som offentlig person, att han måste göra sin röst hörd. Men också om sin mamma, i Kullavik, som infiltrerar borgarna, och om sin pappa, den liberale britten som tycker att han ska tänka sig för innan han uttalar sig om politik. Han pratar om sin plats i syskonskaran, om namntunga producenter han har fått jobba med, om inställda tåg och om vikten av förutsägbarhet. Han glider över på vapenexport och jämställdhet och deklarerar plötsligt slutet av gubb-eran. Att han står tydligt åt vänster blir snabbt uppenbart, även om han inte vill säga vad han röstar på.
– Jag är den förste artisten sedan Mikael Wiehe som vågar prata politik. Alla andra är så rädda. För mig finns inget annat sätt. Det går inte att styra. Så fort jag börjar säga saker som inte är sanna, då lägger jag ner.
DET BÖRJADE MED ETT BRUSTET HJÄRTA. Om man inte räknar livet som gatumusikant och bröllopssångare. Den smärtsamma förlusten av en kärlek blev låten Lou Lou och framgången var snabbt ett faktum. Inspelningen som Albin la ut på Soundcloud snappades upp och blev så småningom ett kontrakt med Sony Music. I dag har låten spelats över 10 miljoner gånger. Fler låtar följde och i somras kom hans första album,
About you. Nu är turnerandet mer vardag än lägenheten vid Chapmans torg. I höst kommer nästa steg. Då ska han få chansen att frälsa hemmapubliken. Albin Lee Meldau är en av sju deltagare i årets upplaga av tv-programmet Så mycket bättre. Tv-rutan är fortfarande ett snabbspår till att nå ut brett och en väg han inte tvekat att ta. Tidigare i karriären har han varit snubblande nära att nå till Idol. Att vissa fortfarande föraktar formatet tycker han är märkligt.
– Det är så det funkar i dag. Om du vill kunna syssla med musik så måste folk veta vem du är. Man kan inte vara för fin för det.
Han tycks nästintill irriterad på den som funderar för mycket på vad som ger mest kredd. – Jag fattar inte den som säger så. Jag ser Så mycket bättre som en stor ära. Och jag inser att det betyder något. Nu helt plötsligt är min mormor i extas. Nu kan hon skryta om mig när hon går till fotvården. Så brett når det.
SAMTALET FORTSÄTTER ATT röra sig i en hastighet som får marken att gunga. Han pausar ibland. Lika många sekunder som det tar att tända en cigarett. Han röker nästan lika mycket som han pratar. Förutom när kameran kommer fram, för han vill inte att mamma ska se.
– Hon gillar inte att jag röker så mycket.
Albin Lee Meldau Ålder: 30 år. Bor: Hyresrätt vid Chapmans torg. Familj: Tre bröder, mamma, pappa och extraföräldrar. Aktuell: Medverkar i höst i Så mycket bättre på TV4 tillsammans med bl a Charlotte Perelli, Erik Gadd, Linnéa Henriksson och Stor.
”Så mycket?” undrar jag. Men Albin är redan på nästa ämne. Han är gärna i rörelse, även fysiskt, så vi vandrar upp genom Masthugget, hans barndoms kvarter. Han pekar på huset där hans pappa bodde, efter att föräldrarna separerat. Han ser fönstret, till rummet som var hans. Han skymtar en flaska vräkigt, rosa bubbel och frustar till. Sen skrattar han uppgivet och konstaterar att området har förändrats. Vi fortsätter upp på Paradisgatan och tar sedan vänster, genom muren. Och sedan en bit till, ända ut till kanten. Där den snåriga växtligheten öppnar ett fönster och staden blottas i vidvinkel. Här har han suttit många gånger. Han pekar ner mot Nordhemsskolan och berättar historier som han säger att jag inte får skriva ner. Det har varit stökigt i hans liv. Och han är övertygad om att det inte skulle gått bra för honom, om han inte hade haft musiken. För även om han ännu inte är känd för de breda massorna i Sverige så har han redan en karriär.
– Jag är väldigt tacksam över att jag inte kavlade upp ärmarna och skaffade mig ett jobb och några barn. Då hade jag inte varit där jag är i dag.
VAR ÄR HAN DÅ I DAG? Precis i brytpunkten, på gränsen till genombrott. Tack vare ett av Sveriges mest populära musikprogram. Men att få honom att prata om produktionen är stört omöjligt. Svadan upphör aldrig, men han rör sig skickligt förbi alla frågor om vad vi kan få se i rutan i höst.
– Jag har fått 20 timmars medieträning. Så jag kommer inte avslöja något, säger han leende, om än med en allvarlig underton.
– Jag får inte säga någonting. Det är stenhårt. Jag kan bli stämd.
Han tillstår ändå att artisten Stor är den som han kom närmast. Han beskriver det som att de kunde varit barndomsvänner. Enda skillnaden är att Stor är från Stockholm och sysslar med hiphop medan Albin kommer från ”ett pissregnigt Göteborg där alla ser ut som Håkan Hellström”. Han har fortfarande kontakt med alla. De är sammanlänkade av det som hänt.
– Det är en sådan mindfuck. Det är en så stor produktion. Paparazzis häckar utanför området och arbetstempot är stenhårt.
Inte så konstigt menar han, när man för samman ett gäng arbetsnarkomaner.
UPPLÄGGET I PROGRAMMET är bekant för många. Ett gäng kända och mindre kända artister umgås under en vecka. Varje dag är det en person som står i fokus och styr upplägget på dagen. De andra artisterna hedrar huvudpersonen genom att tolka dennes låtar.
För Albin var det inget nytt. Inför julen 2017 skapade han sin egen variant av All I Want For Christmas Is You på en julskiva där båda Paul McCartney och Norah Jones medverkar.
– Jag tänkte först att det är självmord att vara med på en julskiva. Men sen gjorde jag det helt till min egen grej. Precis på samma sätt som man gör i programmet.
Självförtroendet är det inget fel på. Och om man får tro honom själv så finns få bättre lämpade musiker än han själv att bjuda in till programmet.
– Det handlar inte bara om att vara bra. Det handlar om att kunna tolka och göra ett nytt arrangemang.
Med samma självförtroende svarar han på frågan om han känner någon oro över att karriären ska dala.
– Jag har alltid fått höra att jag är ett musikaliskt geni. Min mamma har behandlat mig som om jag är Jesus. Jag vet att jag kan tjäna pengar på musiken. Men hur det blir, det vet jag inte. Det värsta som kan hända är att jag får sätta mig på Järntorget, med gitarren, och spela
Stand by Me igen. Då vet jag att jag kan få ihop några hundralappar. Han är mer orolig över att inspirationen ska tryta. – Jag behöver skriva kontinuerligt. Att tappa den förmågan är den största stressen.
Om tv-publiken kommer ta honom till sina hjärtan vill han knappt fundera över. Tanken att han skulle kunna vara den nya Miriam Bryant har han inte tänkt. Han jobbar inte så. Med att söka uppskattning för sin person.
– Jag är inte med för att vara en skön kille. Jag är där för att tolka låtar. Jag har ingen aning om vad folk kommer tycka. Det är inte så att alla brukar gilla mig vart jag än kommer. Men jag brukar väcka mycket känslor.
Han kommer ofta in på det temat, att han inte orkar fundera så mycket över smarta karriärsval. Över vad som är bäst att göra och säga. Han måste få vara den han är. Det har han även låtit dem som jobbar kring honom förstå. Det är ingen idé att försöka styra honom. Eller säga vad han inte borde göra. Det får bara motsatt effekt.
ALBIN GÅR MOT STIGBERGSTORGET. Flera hälsar på honom. Någon lånar en cigg, en annan ropar på avstånd. Det märks att han är i sina hemkvarter. Han berättar att han inte dricker just nu. Vilket tycks betyda bara lite, eftersom han beställer en stor stark. Han funderar över vad som kommer att hända sedan. Efter att programmet har sänts. Han är noga med att poängtera att han inte på något sätt ser framgång som en börda. Att kändisskapet skulle bli ett problem har han svårt att se. Snarare är det något han tacksamt tar emot. Han har fått se proffsen
in action under sin tid på Gotland, under inspelningen. Hur Charlotte Perrelli hanterar alla som kommer fram och vill ha något. Ta en bild eller bara dela med sig av vad de tycker.
– Hon är ett sådant fullblodsproffs. Hon är en av Sveriges mest kända personer. En som faktiskt kan råka ut för ett drev och som blir påpassad varje steg hon tar. Men hon möter alltid människor med ett leende. Och med värme. Trots att hon är med om det hela tiden.
NÅGRA VECKOR SENARE ses vi på Pustervik, en knapp timme innan han ska gå upp på scen. Albin dricker rött vin, tillbakalutad i en fåtölj. Det är inga nerver att prata om och humöret verkar gott. Valet har passerat och det gick ”bättre” än han trott. Det enda som stör just nu är att pianisten inte är på plats. Han känner viss SJ-stress kring om tåget kommer vara i tid. Men marginalerna är på rätt sida.
Strax innan förbandet går på reser sig Albin. Det är hans tidigare bandkamrat i The Magnolia, Arvid Nero, som han inte vill missa. ”Sveriges största poet” konstaterar han och plockar en öl ur kylen, trots att hans trummis protesterar. Albin verkar ha sagt även till honom att
”Jag är väldigt tacksam över att jag inte kavlade upp ärmarna och skaffade mig ett jobb och några barn. Då hade jag inte varit där jag är i dag.” ALBIN LEE MELDAU
han inte dricker just nu. Helt bekväm är han inte med att röra sig i lokalen innan spelningen. Framför allt inte när det är i Göteborg. Många känner igen honom. Lyfter på ögonbrynen och nickar åt hans håll. Han smiter ut bakvägen och hinner ta en cigarett. Det är ändå en speciell spelning. Inte bara för att det är i hemstaden. Utan för att det troligtvis är den sista spelningen i Sverige, innan han bli stor på riktigt.
– Det är inte livsavgörande. Men kanske livsomvälvande. Jag har nog fortfarande inte fattat vilket genomslag det här kommer få.
OM DET ÄR FRAMGÅNG han drömmer om får jag inte veta. Han vill få syssla med sin musik säger han. Som han gör i dag – eller på ett helt annat sätt.
– Om tio år kanske jag har startat världens största musikskola. Livet handlar om att utmana sig själv. Att inte stå still. Jag kan inte ha ett vanligt jobb. För jag klarar inte av att vara med människor på det sättet. Snacket i lunchrummet och så. Jag klarar inte det. Vet inte om det är en diagnos eller bara jag, men jag måste syssla med något som är kul.
Om han har några Ullevi-ambitioner så döljer han det med bravur. Att bli profet i egen stad verkar inte stå högt upp på dagordningen.
– Jag bryr mig inte om nationsgränser. Jag vill nå många med min musik. Men var publiken finns spelar ingen roll. Det kan vara roligare att spela för 12 personer i Kansas än för 1000 personer i New York.
En timme senare står han på scenen. Inför en stor och redan trogen publik. Familjen är där. Vännerna. Och de unga tjejerna som kan varje textrad. Då säger han trots allt att det är fint att vara just i Göteborg. Men poängterar att han inte är här för att tjöta, utan för att spela. En halvtimme in i spelningen blir det givetvis lite snack ändå. Och om publiken är så trogen som den ser ut så är det ingen som förvånas över att det handlar om politik.