Redo för fredsuppdrag i Mali
För 260 västsvenskar väntar ingen lyxtillvaro i Mali. Tvärtom. De sista förberedelserna präglas av realism och allvar inför FN:s farligaste fredsuppdrag.
VÄRLDEN: GP har följt förberedelserna för Mali 09, den västsvenska styrka som inom kort tar över ansvaret för den svenska FN-insatsen i det krigshärjade Mali. Men det är inte bara utmaningar på fältet där det ofta inte går att se vem som är fiende, eller fiendens vän. Att verka i extrem hetta är krävande och medför risker. Och det är inte lätt för soldaterna att lämna sina anhöriga därhemma.
Stridsklädda soldater ur Mali 09 övar med automatkarbiner, pistoler, kulsprutor och pansarskott. Linn Persson ser sig om, siktar och skjuter. Smällen är kraftig. Hon var gruppchef vid en trafik- och transportledningspluton på trängregementet i Skövde. Men nu ser 23-åringen från Borås fram mot en ny uppgift i det kustlösa afrikanska landet:
– Jag ska jobba med logistik, säger hon.
Under eldgivning fälls silhuetter av anonyma fiender. Soldater rycker fram på linje, tar skydd på huk och byter till pistol och trycker av två skott.
– Alla som har ett vapen, eller kan förväntas använda ett vapen, ska kunna hantera det säkert, säger överstelöjtnant Magnus Frykvall, chef för Mali 09.
På Kråks skjutfält skymtar Vättern i soldiset i öster. Vi sitter i ett fyrhjulsdrivet terrängfordon som kallas Galten. Det är förstärkt med pansar och har en kulspruta på taket. Kulsprutor av grövre kaliber sköts från baksätet via en tv-monitor med joystick. DET ÄR TRÅNGT i baksätet även utan vapen, skyddsväst, radio, hjälm och annan obligatorisk utstyrsel.
– Jag ska hjälpa dig, säger föraren och reder ut och drar åt mitt fyrpunktbälte.
Vi avancerar och hör i radion att en av bilarna råkat ut för en vägbomb. Intensiv skottlossning bryter ut. Vi styr av grusvägen och ner i slänten under brutala krängningar i sidled. I Mali är det inte övning utan ett påtagligt hot. Svenskar har utsatts för både improviserade sprängladdningar och angrepp.
– Hotbilden är komplex och skiftande. Det är inte alltid lätt att identifiera vem som är fiende, eller fiendens vän. Lojaliteter skiftar snabbt, säger Magnus Frykvall i stridslarmet på skjutfältet.
Det finns ett fredsavtal, men ingen fred. Extrema jihadistgrupper med koppling till al-Qaida och IS slåss mot regeringen, utländska fredsbevarare, rivaler och sinsemellan. Det gör även andra väpnade miliser med vitt skilda etniska, religiösa, kulturella och ekonomiska intressen. Mali, med 18 miljoner invånare, är fattigt och splittrat i en våldsam region.
– Det finns ingen tydlig motståndare eller fiende, säger Magnus Frykvall och kunde tillagt: eller tidsplan för hur FN ska kunna åstadkomma lugn och stabilitet.
Med erfarenhet från Afghanistan och Kosovo leder han den första rotationen när Skaraborgs regemente, P4, svarar för styrkan i Mali ett år framåt. Han tar befälet när vi här hemma börjar tända adventsljus.
– Jag har varit nere i Mali på rekognoscering, haft kontakt med min företrädare och får ständiga rapporter om hur läget förändras. Jag har ett bra stöd från högkvarteret. Det känns tryggt, säger han.
Alla i styrkan är professionella. Omkring hälften har utlandserfarenhet. Drygt 17 procent är kvinnor. Samtliga har utbildats i lokala förhållanden, utmaningar och risker, både mot det egna säkerheten och hälsan.
– Jag har kört med öppna kort, säger Magnus Frykvall. Det går inte att skönmåla någonting. Om en månad är alla där och vet själva. Det går aldrig att med ord beskriva hur det är. Men vi har ägnat ganska mycket tid åt att försöka förbereda dem för den svåra och sammansatta uppgift de har att lösa. EN TUFF PRÖVNING är att i extrem hetta genomföra krävande aktiviteter i full stridsmundering.
– Kroppen behöver ungefär 14 dagar för att acklimatiseras. Det går fortare om man är hyfsat vältränad, har god kondition och en fungerande svettning. Sedan gäller det att vara vaksam så man inte kör sitt normala svenska race i 40-45 graders värme. Med den utrustning vi bär på oss är överhettning ett av de största hoten.
Han blir besviken, säger han, om någon i förbandet håller tyst om personliga problem, fysiska eller mentala.
– Vi har tryckt mycket på öppenhet, prestigelöshet och ödmjukhet inför uppgiften. Jag hoppas vi har lyckats skapa den andan och kommit över den gamla machoattityden. Det har också med effektivitet att göra. Man presterar inte lika bra om man mår dåligt. Att inte vara på tårna där nere innebär inte bara en fara för individen utan för samtliga.
Magnus Frykvall har fru och tre barn i Göteborg och veckopendlar till Skövde.
– Jag bestämde mig när jag var 15 år för att bli officer, jag vet inte varför. Ingen i min familj har militär anknytning, jag bara bestämde
”Det går aldrig att med ord beskriva hur det är. Men vi har ägnat ganska mycket tid åt att försöka förbereda dem för den svåra och sammansatta uppgift de har att lösa.” MAGNUS FRYKVALL
”Allt var nytt och jag upplevde inga hot. Men när vi började patrullera och trampa folk på tårna ändrades det. Självklart har hotbilden förändrats i dag. Men vi är så väl förberedda att jag inte är orolig.” TOBIAS BOTIN
mig. Jag var med i ett frivilligt försvarsförbund mellan 15 och 18 år och fick rådet att söka till P4 i Skövde vid mönstringen. Jag gjorde det, ryckte in 1995 och har varit kvar.
Det är viktigt att anhöriga är med och görs delaktiga både före och under en utlandstjänstgöring. Det krävs ömsesidig förståelse, anser han.
För Tobias Botin, 28, var det avgörande.
– Det blir andra gången jag är i Mali, säger han. Förra gången var jag singel, nu är jag sambo. Det är det jobbigaste. Vi har pratat mycket om hur vi ska göra. Det är självklart att hon måste vara bekväm med att jag åker, annars hade jag aldrig gjort det.
FÖRÄLDRARNA OCH systern hemma i Varberg är inte överlyckliga, men stöttande och förstående, säger han.
– De har varit med om detta förut. Processen med anhörighetsträffar och information är viktig. Jag tycker att P4 har gjort ett väldigt bra jobb, säger Tobias Botin.
Han flyttade till Skövde när han började i försvarsmakten våren 2013. Året därpå kom han till Mali.
– Först var vi tre månader i huvudstaden Bamako, därefter de första tre initiala månaderna vid bygget av den svenska campen utanför Timbuktu. Det ska bli intressant att komma tillbaka.
Då var han vakt och eskorterade personer till och från Timbuktu och andra platser. Nu är han gruppchef för spanare och kommer att vara ute betydligt mer.
– Det blir också intressant att få göra ett annat jobb och uppleva det på ett annat sätt.
Hotbilden var annorlunda i början, minns han:
– Allt var nytt och jag upplevde inga hot. Det var lugnt. Vi berördes inte. Men när vi började patrullera och trampa folk på tårna ändrades det. Självklart har hotbilden förändrats i dag. Men vi är så väl förberedda att jag inte är orolig.
Han menar att man måste åka ner med öppna sinnen och försöka förstå de kulturella olikheterna
– Det är så många olika sidor av myntet, med många som har sin egen agenda. Ena dagen är man för, andra emot. Tyvärr blir det nog ganska mycket magkänsla. Det är en svår uppgift att avgöra vem som är vem.
Tobias Botin flyger ner i början av december. När GP träffar honom nästa gång har han blå basker och bytt till ökenuniform. Han bor i tält, får duscha i maximalt 30 sekunder per dygn och måste hålla sig på campen av säkerhetsskäl på fritiden. Då är han i Mali och det är allvar.