Livet är lokalt och man befinner sig alltid i centrum

Förra veckan var jag på besök i en mellanstor stad i de svensktalande bygderna i Finland. Innan jag skulle bli hämtad och körd till hörsalen där kvällens föredrag skulle hållas, tog jag en lov för att få i mig lite mat. Jag gick lite på måfå ut från hotellet och släntrade vidare åt ett håll som jag gissade var mot affärs- och restauranggatan. Det såg väldigt ödsligt ut.

Jag lade märke till en man som höll på att snickra provisoriska räcken till en fastighet som fått ny entré. Redan på avstånd utsåg jag honom till vägvisare och tänkte att han säkert hade koll på staden. ”Ursäkta mig”, avbröt jag honom mitt i en sågning, ”Var ligger centrum?” Han tittade på mig som om jag vore en fullkomlig idiot. Sedan svarade han kort och bestämt: ”Här”.

I DET ÖGONBLICK

han uttalade konversationens enda ord, ”här”, pekade han med sågen ner mot marken under honom som för att riktigt understryka att mer centralt än så här blev det inte i den staden. Sedan återgick han till räcket. Jag tackade för mig och vek av runt hörnet och där låg alltsammans, hamburgerbarer och Muminaffärer och allt annat.

I efterhand kom jag på att mannen med sågen var en fåordig men träffsäker filosof, att centrum i någon bemärkelse alltid är där man befinner sig.

JAG HAR EN

bekant som på fullt allvar menar att allt man behöver uppleva i denna värld finns att tillgå vid den norrländska älv där han dagligen rastar sin hund Olle. Det kan knappast sägas bättre.

För egen del när jag sedan många år en dröm om att någon gång få tid och ro att rita en ruta någonstans på vår tomt, ett par kvadratmeter stor bara, och så under ett år föra bok över det som händer där.

Jag är alldeles övertygad om att jag skulle få vara med om en hel del dramatiskt och förmodligen lära mig mer om själva livsbetingelserna där än man gör under aldrig så exotiska långresor.

DE STORA UPPBROTTEN

och de långa resorna i livet lovar oftast mer än de kan hålla. När livet, av något skäl, visar sig från sin sköraste sida vet man det där. Då är det inte nya upplevelser som står högst på våra önskelistor utan ett sammanhang, någon att hålla i handen, en känsla av tillhörighet. Ett ”här” kanske man kan säga.

LIVET ÄR TILL

sin beskaffenhet lokalt. Det är oftast det hitersta som är det viktigaste; de närmaste människorna, de egna kvarteren och den omgivande naturen. Att få vara känd och älskad i ett nätverk av trygga relationer. Har man det frågar man inte efter så mycket mer. Men inget av det ramlar plötsligt ner över en. Det byggs, sten för sten, under alla de dagar som inte gör något väsen av sig. Det växer när man blir kvar, lär känna och uppskatta det lokala, alltifrån stigar och gläntor till människor och vanor. ”Ursäkta mig, men var ligger centrum?” ”Här.”

De stora uppbrotten och de långa resorna i livet lovar oftast mer än de kan hålla.