Syskonen på gården
Världens gång:
Kossorna verkar vara ganska nöjda nu när den sommaren är över. Erik Andersson gör observationer i Östra Tunhem.
En tidig höstdag är jag i Östra Tunhems socken, som ligger på Mössebergs norra sluttning. Jag söker mig upp mot platån. Var tionde meter blir jag tvungen att vända mig om och spana mot norr. Det är en klassisk västgötsk utsikt, omsjungen av många, både besökare och infödda: till vänster i fjärran syns Kinnekulle, närmare ligger Hornborgasjön och den långsträckta Billingen, och till höger avtecknar sig Plantaberget och Varvsberget. Över alltsammans spänner sig upphimlens blå duk med förbiilande prins Eugén-moln.
Tyvärr tar socknen slut innan själva platån infunnit sig, och jag får bege mig nedåt igen. VIA EN GAMMAL
fägata når jag snart sockengränsen åt andra hållet. Tunhem tillhör de minsta socknarna i landskapet; man kan få en god överblick under en dags promenerande. Jag hittar också en av de minsta tomter jag sett. Den är bara fem meter bred, och tätt inpå varandra ligger tre byggnader i rad: boningshus, bod och dass.
Särskilt i socknens ytterkanter får jag en känsla av att gå i ett urgammalt jordbrukslandskap. Delvis beror det på fägatorna, delvis på de låga stenmurarna – men mest på att det dyker upp kor litet överallt. I centrum hittar man huvudsakligen stora åkrar, medan det i periferin finns små ängar och gärden som betas. Tunhem är rent av uppkallat efter någon typ av inhägnad, liksom för övrigt Gärdhem, Murum och Hajom (Haghem).
Korna verkar belåtna, och det har de all anledning till nu när gräset vuxit sig grönt och saftigt efter den långa torra sommaren. Jag ser också en del gärden som lyser röda av klöverblommor, vilket jag förmodar blir vinterfoder för korna. I CENTRUM STÅR som sig bör kyrkan, och strax intill ligger en ödekyrkogård. Jag besöker den gamla kyrkoplatsen först, och den är en smula mer öde än vad man hade önskat. Kringgärdad av en mur och gamla resliga askar har den blivit vildvuxen och saknar minnessten. Även stenarna från den gamla kyrkan saknas. De gick kanske åt till det nya kyrkobygget.
Jag undrar vem som egentligen har ansvaret för sådana här platser. Kyrkoskatten skall ge medel till att hålla kyrkorna i stånd, men det finns ingen ödekyrkoskatt till ödekyrkorna. DEN NYA KYRKOGÅRDEN är mycket prydlig. Jag går runt och tittar en stund, som jag alltid gör. Jag känner igen gårdsnamnen från min vandring, och jag räknar ut hur gamla byborna har blivit. Det har jag gjort ända sedan jag lärde mig räkna; jag vet inte riktigt vad det skall vara bra för. Det finns en och annan hemmansägare, men de flesta har begivit sig mot evigheten utan yrkesbeteckning.
Sedan finns det en särskild kategori som inte är något yrke alls, till exempel Bröderna eller Syskonen. Jag har tidigare inte ägnat dessa någon speciell tanke, men nu när jag just har läst Martin Dacklings Istället för äktenskap så förstår jag litet mer. De här gravarna utsäger inte bara att de som ligger där är ogifta, utan också att de sannolikt har drivit ett jordbruk tillsammans, ett så kallat syskonjordbruk. DACKLING ÄR HISTORIKER och har sysslat ingående med ägarförhållanden på landet under 1900-talet. Syskonjordbruken menar han var något nytt när de framträdde kring sekelskiftet; de hade sin storhetstid mellan 1930 och 1950, för att sedan sakta klinga av. Som flest var de mellan 10 och 20 procent av alla jordbruk, och det gällde både stora och små gårdar, både fattiga och rika, på alla håll i landet — det fanns rent av en västeuropeisk trend.
Att läsa Dackling är ett reningsbad efter alltför många debatter där alla klamrar sig fast vid olika avgörande argument. Man skulle kunna tro att syskonjordbruken uppkom sedan arvreglerna upphörde att favorisera en ensam arvinge (äldste sonen); man kan peka på mekaniseringen, urbaniseringen, globaliseringen och andra mångstaviga begrepp. Dackling nagelfar varje förklaring, och medan han gör det tecknas en detaljerad bild av landsbygden. OM NÅGOT ARGUMENT ändå ter sig viktigare än de andra så är det ekonomin. Familjejordbruket var en flexibel konstruktion som kunde fungera även vid stora påfrestningar. Man hade tagit sig igenom 1860-talets missväxt och svält, 1870-talets prisdumpande amerikanska spannmål, 1880-talets stopp för havreexporten — men strukturomvandlingen av hela jordbrukssektorn rådde man inte på. Även om man härdade ut ett tag.
Jag står en stund i andakt framför en syskongrav på kyrkogården i Tunhem. Syskonen Andersson, står det. Det är så litet man får veta. Borde de ha gift sig, borde de ha flyttat, borde de ha öppnat ett plåtslageri? De gjorde väl vad de kunde av sin korta andel av Tunhems mångtusenåriga historia. Marken de brukade brukas ännu.