De finaste gästerna kommer sist
Stickandet upplever en renässans med kaféer, textilhandböcker och do it yourself-anda. Boel Ulfsdotter ser den förspillda ullen få nytt liv på Textilmuseet i Borås.
Leve ullen! Så skulle man kunna sammanfatta Textilmuseet i Borås nya utställning Ull för Livet. Sverige har 578 000 får som varje år ger ca 1 000 ton ull. Merparten går till spillo och det vill Sveriges Hemslöjds konsulenter motverka med denna utställning, som berättar om det småskaliga, inhemska ullhantverket ur olika perspektiv, från nytta till nöje.
Till nyttan hör information om ullens karaktärsdrag och hur man skall sköta den. Man visar också ett antal stickade föremåls om exempel på dess användningsområden, samt för att visa på skillnaderna mellan olika ullkvaliteter. Det digra utställningsprogrammet innehåller därtill kurser i flera typera v ull hantverk, barn-och ungdomsaktiviteter samt, i januari, ett seminarium om ullnäringens framtid.
I BORÅS HAR
man byggt ut utställningen genom att bjuda in lokala textilkonstnärer, stickdesigners och ullhantverkare, vilket på ett mycket lyckat sätt tillför en estetisk dimension till temat. Merparten utövare är kvinnor och bland dem ingår Lena Köster som en av de mer namnkunniga inom textil hemslöjd. Hon arbetar i flera olika tekniker med traditionella mönster och formgivning, som får sin särprägel tack vare hennes unika färg- och materialval. Man har också bjudit in Aja Bergstrand, välkänd för sin kardning. Hon är verksam på Orust där hon producerar stora kardflor som kan spinnas eller tovas. De olikfärgade flor som nu ligger vackert upplagda i utställningen är noga ombundna med blanka, okardade ull-lockar som pricken över i. Till de konstnärligt verksamma utövarna hör Erik Torstensson som visar sina hemlighetsfulla kokonger eller blomknoppar. De är tovade på ett sådant sätt att de har ett mönster på utsidan och ett annat på insidan. För att se det sistnämnda öppnar man den övre delen av kokongen med hjälp av påsydda blixtlåsar. Jag gillar iscensättningen av Torstenssons fantasifulla föremål eftersom den påminner om en konstinstallation och därmed poängteras hela vidden av ullens användbarhet. Ullnäringen som sådan erbjuder dessutom en livsstil som har börjat tilltala alltfler. Viktigt då att medverka till att den kan bli till en huvudnäring i stället för enbart en bisyssla för dess utövare.
UTAN ATT SÄKERT
veta hur länge Ull för Livet har vandrat mellan olika utställningsplatser, är jag ändå en smula förvånad över att detta initiativ kommer så sent med tanke på hur populärt det har varit att sticka eller bära stickat under de senaste åren. Stick-caféerna står som spön i backen, antalet publicerade textilhandböcker slår rekord, liksom garnhandeln och kursutbudet bland utbildningsförbunden. Den huvudsakliga anledningen till denna brant stigande popularitet, är naturligtvis att stickade, virkade och tovade plagg samt accessoarer har synts i modebilden under minst lika lång tid. DIY och återvinning av textilier står dessutom högt på listan när det gäller klimatsmart miljötänkande kring inredning och kläder. Men man säger ju att de finaste gästerna kommer sist. Sett ur det perspektivet torde Ull för livet inte ha något problem med att hitta en stor och intresserad publik.
Ullnäringen som sådan erbjuder dessutom en livsstil som har börjat tilltala alltfler