Fullträff när Håkan tar nytt musikaliskt steg
Detta hade kunnat gå så fel. Detta hade kunnat bli Håkan Hellströms grandiosa dikeskörning.
Hellström har gjort ett helt album med Göteborgs symfoniker. Orkestral musik. Han har smugit in i Konserthuset, klivit upp på scenen och sjungit sig hes med Symfonikerna framför sig.
Tio musikstycken har det blivit och det hade kunnat vara pompöst, överdrivet, ansträngt, konstlat – ja egentligen vad du vill. Och ingen hade ens kunnat ha något att invända. Alla har rätt att spänna bågen till dess att strängen brister.
Men det gör den inte. Den håller.
Jag tror att mycket beror på att Håkan Hellström har gett sig in i detta med stor ödmjukhet. Han visste att det fanns en fungerande relation med Symfonikerna bland annat sedan de gästade på Ullevi. Han har dessutom sjungit med dem och SvenBertil Taube, även om det är många år sedan nu. Erfarenheter har gjorts, drömmar har vävts.
Plattan har funnits i Håkan Hellströms tankar sedan flera år tillbaka, idén om att spela in med symfoniorkester är inget hastigt infall. Nej, snarare har Hellström och melodimästaren Björn Olsson varsamt och målmedvetet lagt undan låtar som skulle passa i sammanhanget.
Hösten 2018, när Hellström var inne i en timeout från artistlivet så som det brukar se ut med skriva-platta-turné, stod stjärnorna rätt för att göra verklighet av visionerna. Det märks att Håkan Hellström har skärpt sina sinnen under det här arbetet. Han har jobbat med nya människor, som mycket erfarne producenten Lars Nilsson. Det har funnits en tydlig idé om vad detta skulle bli och man har genomfört den konsekvent, fullt ut. På ett sätt som saknades framförallt på senaste skivan. Resultatet är därefter – modigt, mästerligt.
Det är vanskligt att sätta Illusioner i relation till Hellströms tidigare plattor. Den är något annat, och ändå inte. Det är långt till den skenande indiepopen på debuten, långt till den sprintande boogien på För sent för Edelweiss. Samtidigt är det Hellströms och Björn Olssons välkända tematik och melodispråk. Det storslagna, svepande, episka och romantiska finns ju inte minst i flera av de tidigare balladerna. Detta är nytt, men ändå välbekant.
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen och Gott nytt, som kommer att skrålas över Göteborgs takåsar på nyår, tangerar det absolut bästa Håkan Hellström har bakom sig. Joni Mitchell-covern Båda sidor nu är lyrisk med en skarp skönhet där Hellström tycks hålla tillbaka sig själv bland de stringenta, diamantbeströdda Disney-stråkarna. Mitt hjärta är ett jordskred byggs på Håkans ganska karga gitarrkomp, nästan en countryballad i grunden men också den smyckad med bedövande vackra stråkar.
I love you stupid tar Håkan Hellström tillbaka till Brasilien, men nu är det inte smattrande samba utan Tiago Loeis stillsamma slagverk som vaggar lyssnaren. Singlarna Vänta tills våren och Tro på livet växer en nivå när de hamnar i rätt sammanhang.
Alltihop avslutas med en typisk Håkan-besvärjelse om att lyfta sig upp och ut. Sjung högre bärs av blås, stråkar och flöjter och Hellström visslar sig fram till finalen, vandrar in i solnedgången sådär som Charlie Chaplin och hans flicka brukar göra på videoskärmarna under de stora konserterna.
Snart är vi kanske där igen. Men det här blev skivan där Håkan Hellström ritar en ny karta för sig själv och sin musik. En atlas som visar vägar ut från den bullrande återvändsgränd som heter arenarock och utsålda Ullevis. Han är nu fri att göra vad han vill.
Till sist. Det är snart jul, så man får önska. Håkan har inga spelningar bokade. Men jösses vad fint det hade varit om Illusioner skulle framföras live i Göteborgs konserthus.
” ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” och ”Gott nytt” tangerar det absolut bästa Håkan Hellström har bakom sig