En välspelad men seg lovsång till litteraturen

tillbringa några timmar i en äkta brittisk bokhandel? Afternoon tea i blommiga koppar, med scones eller annat knaprigt tilltugg. En trygg och ombonad plats för förkovran. En vänlig själ som guidar dig bland årets omistliga litterära mästerverk. Möjlighet till omläsning av klassiker som Ray Bradburys Farenheit 451 i en tid där högervindar viner över Europa med hot om att göra realpolitik av det som 1953 ännu bara var dystopiska fantasier i en amerikansk science-fiction-författares huvud.

Allt det här serveras i isabel Coixets drama, vilket gör det till en film som jag rent teoretiskt borde höja till skyarna.

välspelad, med flera av mina absoluta favoritskådespelare i bärande roller: Bill Nighy som änklingen och enstöringen Edmund Brundish, med de grå tinningarnas charm. På distans håller han koll på allt och alla i det lilla kustsamhället i östra England där filmen utspelar sig. Emily Mortimer som änkan Florence Green vill inget hellre än att omvandla det vackra gamla stenhus där hon bor till en blomstrande bokhandel, Patricia Clarkson, som representant för den lokala societeten, ser mycket hellre att stenhuset blir en konsthall. Hon är beredd att gå långt för att stoppa Florence planer.

Internationellt hyllade spanska regissören Isabel Coixet, känd. för filmer som Mitt liv utan mig (2003) och The secret life of words (2005) väcker nytt visuellt liv i brittiska författaren Penelope Fitzgeralds delvis självbiografiska roman från 1976.

Hon ger oss två bokälskare som mist varsin livspartner, en bokhandel och en antagonist. Dessutom rör vi oss i färgstark 1950-talsmiljö, i tjusiga salonger varvat med karg miljö, årstidsväxlingar och solnedgångar över öppet vatten.

då som inte riktigt fungerar? Innehållet får stå tillbaka för formen, och budskapet må vara behjärtansvärt men hamras in. En berättarröst talar alltför ofta om för oss vad det är vi ser, vad de medverkande känner. Kunskap och läsande är den bästa motståndshandlingen i vår tid, javisst. Men här bokstavligen frossas det i kärlek till böcker: de smeks av händer, packas in i vackra paket, avnjuts på natursköna platser. Det är upplagt för romantik och politiska intriger. Ändå förblir filmen sval och oengagerande. Inte ens Bill Nighy och Patricia Clarksons slutuppgörelse slår det gnistor om.

Filmer som utspelar sig i och runt böcker behöver självklart inte alltid vara lättsamma, sentimentala romantiska komedier. Men här blir tonfallet istället stelt och onödigt vördnadsfullt.

Synd att på så vis sjabbla bort en brännhet fråga om vikten av bildning, och modet i att våga slåss för kulturen, i en tid då nya politiker omförhandlar budgeten, och hellre lägger miljoner på något annat än just böcker och bibliotek.

aktioner vara väldigt effektiva och skynda på viktiga politiska beslut. Som när hbtq-aktivister så sent som 1979 sjukskrev sig i protest och ockuperade trapporna som ledde upp till Socialstyrelsens lokaler. Aktivisternas krav var att homosexualitet skulle tas bort ur registret över sjukdomsdiagnoser. Efter trapphusaktionen tog det inte så lång tid för Socialstyrelsen att friskförklara Sveriges alla homosexuella.

Om den framväxande hbtq-rörelsen i Sverige på 1970-talet har regissören och feministen Ingrid Ryberg gjort dokumentären En armé av älskande, som är starkt livsbejakande, fascinerande och, ibland, upprörande.

fram unikt arkivfilmmaterial från till exempel gay- och queerklubben City Club på Döbelnsgatan i Stockholm (det handlar om en videokassett där filmbilderna är på väg att tyna bort), tar avstamp i hbtq-filmerna Bögjävlar, Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv är du.

Bögjävlar, med undertiteln En film av och om radikala homosexuella, innehåller en scen där två nakna män sitter i samma badkar. I en annan scen kysser männen varandra. Det var mer än vad man klarade av i det svenska folkhemmet för fyrtio år sedan då mamma, pappa, barn, och inget annat var den familjekonstellation som gällde. När Bögjävlar, till slut, visades i SVT var det på en omöjligt sen sändningstid och med efterföljande debatt. Det var alltid efterföljande debatt om ett ämne ansågs vara kontroversiellt.

Ryberg träffat och intervjuat de flesta som var inblandade i de tre olika filmprojekten. Med sorg i sinnet minns de den utbredda homofobin i Sverige då, men med glädje minns de att bögar och lesbiska, med tiden, började bli mer och mer accepterade och kunde visa sin kärlek öppet, åtminstone i storstäderna. Sedan kom aids och plötsligt var hbtqaktivisterna tillbaka på ruta ett.