Premiärdags för Fanny och Alexander

I kväll är det premiär för Fanny och Alexander på Göteborgs stadsteater. GP har träffat några av skådespelarna.

Så sitter de till sist uppradade allihopa i en röd sammetssoffa på stora scenen.

Barnen som tillsammans, i tre olika lag, kommer att medverka i Stadsteaterns uppsättning av Fanny och Alexander. Lite pirrigt är det, men de ser ändå alla fram emot premiären i dag, 14 december.

Till vänster sitter Fanny, i tre olika skepnader. ”Dingla lite mer med fötterna!” instruerar fotografen Ola Kjelbye som fotograferar till programbladet.

Till höger syns tre Alexander på en och samma gång. I mitten sitter dessutom Isak Dahl och Charlie Parkrud. De spelar olika upplagor av den gåtfulle Ismael, brorson till affärsmannen Isak Jacobi. Många minns Stina Ekblads fascinerande porträtt av Ismael ur Ingmar Bergmans Oscarsbelönade film Fanny och Alexander,

nu tolkar sin fars berättelse, gestaltas Ismael av en pojke i ungefär samma ålder som Alexander.

Isak Dahl, som spelar Ismael, menar att rollfiguren är ”väldigt mystisk.”

– Han pratar genom tankarna med Alexander, och kan kontrollera saker. För mig framstår han som väldigt känslolös. Han bryr sig inte om andra, bara han får göra det han själv vill.

Isak Dahl har hunnit fundera en hel del över Ismael, hur föräldrarnas död kan ha påverkat honom, och varför han hålls inlåst i sitt rum.

Charlie Parkrud, som även han spelar Ismael, undrar om rollfiguren egentligen existerar på riktigt:

– Det är som att han är där, och samtidigt inte. När han pratar är det ibland som att det inte är han som säger det – utan Alexander.

Att Ismael hålls inlåst tror han har att göra med att han är så farlig.

– Om han skulle vara där ute i världen skulle han göra mot andra människor det han nu gör mot Alexander: prata med dem, och samtidigt ta sig in i dem, påverka dem och få in dem att välja ett spår av mörker ...

som spelar Fanny, säger att Ingmar Bergman, när han skrev berättelsen, nog kände sig både lite som biskopen och Alexander på samma gång.

– De är ju ganska lika. Båda har en syster. Och båda har föräldrar som har dött, och så tänker de nästan på samma sätt.

– Biskopen tänker att Gud finns och Alexander fantiserar ju också om olika saker, sin döda pappa till exempel.

Pjäsen är både hemsk och kärleksfull på samma gång, tycker hon.

– Fanny är rolig och även om hon inte pratar så mycket så gillar hon att skrämmas!

Även Alice Påhlsson tycker om Fannys busighet:

– Hon vill skrämma sin bror. Hemmet där de bor först är roligt och kärleksfullt men biskopens hus är bara bläh. Där finns inte så mycket färg och där är väldigt tråkigt.

som aldrig spelat teater förut, har repetitionerna varit jätteroliga.

– Vi har blivit vänner allihopa! De vuxna skådespelarna är så snälla i verkligheten, även om de är elaka i pjäsen i bland.

Tim Lundberg, som spelar Alexander, såg filmen innan han fick rollen.

– Berättelsen är väldigt rolig ibland, men också sorgsen, och ibland inte så lämplig för barn, säger han.

Alexander är en kille som tycker väldigt mycket om sin familj: sin mamma, sin pappa, sin syster och sin farmor, konstaterar han.

– Han är ganska lättlurad och lättskrämd, och ganska påhittig. Det känns ibland som att han tror att han är bättre än vad han är.

som också gestaltar Alexander, fyller i:

– Han tänker sig inte för. Han är väldigt envis, men också modig.

– Ja han är stolt över sina åsikter, menar Wilmer Hellsten, som liksom de andra porträtterar Alexander.

– Det känns ibland som att han är paranoid. Om något händer tänker han att det är värre än det är. Men han är också modig för han vågar formulera sina åsikter, och han bryr sig inte så mycket om konsekvenserna. Han tänker inte innan han pratar.

Vilmer Lygnholm hade dock kunnat tänka sig att själva bo hos biskopen, som Fanny och Alexander tvingas göra:

– Nej det är mysigare hemma hos familjen Ekdahl. I biskopens hus är det väldigt mörkt, och där är det inte så mycket fredagsmys direkt.