Verkligheten är inte alltid rationell

Svea hovrätt dömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault till två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter på samma kvinna. I en kritisk krönika i Dagens Nyheter skriver författaren Lena Andersson att rättsstaten i och med domen har “bortsett från sitt uppdrag att förstå verkligheten i dess helhet”.

Andersson baserar sitt resonemang på att kvinnan sökte förnyad kontakt med Arnault efter övergreppen. Allt som hände i sängkammaren kan därmed betraktas som frivilligt - även de delar av händelseförloppet som utgjordes av våldsamt sex utan säkerställt samtycke. Hade Arnault varit en riktig våldtäktsman hade det ju inte varit rationellt för henne att vilja träffa honom igen.

Men människor är inte rationella robotar. Känsla styr våra handlingar minst lika mycket som logik. Kanske mer. Att kvinnor kan knyta an till män som inte behandlar dem bra, och vice versa, är en välkänd psykologisk mekanism. Bäst beskrivet är fenomenet ironiskt nog av Lena Andersson själv. I romanen “Egenmäktigt förfarande” blir huvudkaraktären Ester Nilsson hopplöst förälskad i konstnären Hugo Rask. Ester förlorar sig själv i ett ändlöst analyserande av obesvarade sms och tvetydiga besked. Hon vägrar sluta hoppas att Hugo Rask ska ändra sig.

Minst lika irrationellt agerar ett våldtäktsoffer som på nytt vänder sig till sin våldtäktsman. Likväl händer det, om och om igen. Andersson utgår ifrån att målsäganden tänkte sig, och kanske till och med ville, åter bli utsatt för våld utan samtycke. Så behöver det inte vara.

Har då inte kvinnan ett ansvar för de signaler som sänder ut? Jo, det har hon. Hade hon uttryckt uppmuntran hade det varit rimligt av Arnault att fortsätta på samma spår. Men man kan inte bara anta att hon samtycker till våld när hon söker kontakt igen.

Arnault-domen lär påverka allmänhetens syn på brott och straff, och bör därför synas noga. Det går exempelvis att diskutera att han döms till ett långt fängelsestraff utan vare sig teknisk bevisning eller ögonvittnesskildringar.

Men Lena Andersson tar Arnault-fallet som intäkt för att lansera idén att rättsväsendet borde underkänna mänskliga ageranden som inte passar in i logiska förklaringsmodeller. Det är, om något, en rättsskipning som bortser från verkligheten i dess helhet.