Så har islamisterna byggt upp sin maktbas i Sverige
Genom en målmedveten strategi sedan 1990-talet har Muslimska brödraskapet lyckats infiltrera de politiska partierna i Sverige.
I dag är Muslimska brödraskapet en stor aktör i organisationslivet i Sverige. Genom Islamiska förbundet, Sveriges muslimska råd och en rad sidoorganisationer drivs agendan med krav på att ge muslimer särskilda rättigheter och en särlagstiftning enligt sharia. De har så klart gjort allt för att förneka det, men det går inte längre att komma undan. Det är dags för Islamiska förbundet att lägga korten på bordet, skriver forskaren Sameh Egyptson.
Sedan 2013 har jag skrivit om Sveriges muslimska råd (SMR) och Islamiska förbundet (IFiS) och deras politiska ambitioner och relationer till det internationella Muslimska brödraskapet. På GP-debatt samma år föreslog jag att IFiS borde starta ett eget parti, framträda med sitt fundamentalistiska program och upphöra med att försöka infiltrera svenska sekulära partier under täckmanteln ”troende muslimer”. Ett spel som skadar den svenska demokratin.
IFiS och dess allierade har dock fortsatt förneka att man tillhör Muslimska brödraskapet. Så sent som 2017 beskrev Mahmoud Khalfi, chefen för Stockholmsmoskén, det som konspirationsteorier. Det är samma Khalfi som i Tunis News, under den arabiska vårens tillfälliga öppenhet, skrev att Islamiska förbundet tillhör Muslimska brödraskapet.
Omfattande bevismaterial
I mitt forskningsmaterial har jag tagit fram mängder av bevismaterial för att relationen mellan topparna i den svenska grenen och den internationella organisationen är stark. Bevisen består av dokumenterade organisatoriska kontakter, brev, uttalanden på hemsidor och media, inspelning av telefonsamtal och ideologiska dokument. Här framgår att en infiltrering av svenska sekulära partier varit en del av strategin som lagts upp och drivits av Yusuf al-Qaradawi, chefsideolog för Muslimska brödraskapet samt chef för det europeiska Fatwarådet, där IFiS är medlem och förpliktat sig att följa antagna fatwor.
Samarbetet mellan SMR/IFiS och den Socialdemokratiska broderskapsrörelsen var en viktig länk i den här strategin. Ahmed Ghanem, chef för den Stora Moskén i Göteborg, var ordförande i IFiS i Stockholm de här åren på 90-talet. Ghanem hade en avlönad praktiktjänst på Socialdemokraternas
” Det slussas årligen hundratals miljoner i skattepengar genom Islamiska förbundets dotter- och sidoorganisationer
högkvarter på Sveavägen 68 för att lära sig hur det politiska systemet fungerar. Samarbetet med Socialdemokraterna legitimerade han med en fatwa av al-Qaradawi i tidningen Salaam, 2: 1998.
Krav på egna rättigheter
De viktigaste målen som europeiska Fatwarådet och dess chefsideolog al-Qaradawi formulerar blir fastställda på årliga konferenser, som bland annat 2003 hölls i den nyinvigda Stockholmsmoskén. De kan sammanfattas i krav på att de europeiska staterna ska erkänna islam och muslimer som en religiös minoritet med egna rättigheter. Muslimerna skall följaktligen ha rätt till särlagstiftning enligt sharia. 2006 gick Mahmoud Aldebe, en av grundarna till IFiS och SMR, vid tidpunkten ordförande för Sveriges Muslimska Förbund (SMF) och vice ordförande för SMR, ut i ett öppet brev till de politiska partierna och krävde särlagstiftning för muslimer i Sverige. Efter medieexponering, bland annat i SVT:s Uppdrag Granskning, tog ledande personer i rörelsen avstånd från brevet. I mitt forskningsmaterial återfinns dock att liknande krav framfördes inför valet 1998, då också undertecknat av SMR, Salaam, 2/1998.
Undertecknat av Mehmet Kaplan
Till saken hör att trots avståndstagandet 2006, så finns det ett årsmötesprotokoll från 9 juni 2006 i SMF, där det enligt punkt 18 framgår att man till ”etthundra procent” ställer sig bakom det öppna brevet till partierna. Protokollet är undertecknat av miljöpartisten Mehmet Kaplan, senare bostadsminister. Kaplan var sekreterare vid årsmötet.
Nyligen (2018-03-11) skriver Aldebe på sin Facebooksida att innehållet och formuleringarna i hans brev till partierna 2006 var ett resultat av ett gemensamt beslut i SMR:s styrelse, där Mustafa Kharraki, Helena Benaouda, Elvir Gigovic och Mehmet Kaplan då satt. Aldebe erkänner dock att han begick ett misstag. Han hade inte prioriterat de olika kraven som slagits fast vid mötet, när han skrev till partierna, vilket han säger att han djupt ångrar. Han kritiserar samtidigt att hans tidigare vänner i styrelsen använde honom som syndabock för att kunna behålla relationerna till den politiska makteliten.
Trots krav från dåvarande Socialdemokratiska partiordföranden och statsministern Göran Persson att Broderskapsrörelsen skulle bryta alla kontakter med icke-demokratiska organisationer, uttalade dåvarande broderskapsordföranden Peter Weiderud till Sveriges Radio att Aldebe inte var ordförande för SMR och att broderskapsrörelsen skulle fortsätta ha dialog med SMR.
Här på GP-debatt krävde jag i januari 2014 att Tro och Solidaritet (Broderskapsrörelsen nya namn) skulle lägga alla kort på bordet vad gäller samarbetet med islamister och deklarera hur de såg på samarbetspartnerns politiska värdegrund och vilka ”muslimer” som skulle inkluderas i vallistor år 2002. Svaret från Weiderud på GP-debatt var inte tillfredställande, särskilt med tanke på hur Tro och Solidaritet försvarade Omar Mustafa, dåvarande ordförande för IFiS, under sin tid i partiets styrelse. Svaret visar i stället att Tro och Solidaritet har svårt att skilja mellan muslimer, troende muslimer och islamister.
Framgångsrik strategi
När man läser kravlistan som SMR lämnade vid första kontakten med Socialdemokraterna 1994 blir man förvånad över hur en liten grupp aktivister målmedvetet lyckades driva igenom sin agenda i praktisk politik. Trots misslyckandet att få en egen sidoorganisation i Socialdemokraterna och kvotera sina medlemmar på vallistor, har den nya strategin med individuella medlemskap i svenska partier visat framgångar, särskilt när identitetspolitiken råder. I dag är Muslimska brödraskapet en stor aktör i organisationslivet i Sverige. Det slussas årligen hundratals miljoner i skattepengar genom IFiS:s dotter- och sidoorganisationer.
Tack vare de här bidragen och kontakten med den politiska eliten skapar de successivt ett parallellt samhälle. Islamiska skolor, moskéer och föreningar med en fundamentalistisk tolkning av islam hindrar integrationen i stället för att stärka den, som ska vara fallet enligt bidragens villkor. Det är nu dags för IFiS att lägga alla korten på bordet. Det är inte lönt att förneka sin fundamentalistiska värdegrund. Fundamentalism är och kommer alltid att vara ett hot mot demokratin. Vita lögner håller inte längre.