Göteborgs-Posten

”En stor del av kritiken är befogad”

-

Köttproduk­tionens kraftiga miljöpåver­kan diskuteras flitigt på många håll. Märta Jansdotter är vd för Gröna gårdar, ett företag som ställde om till ekologisk köttproduk­tion redan 1989. För henne är huvudsaken att man väljer kött av rätt sort.

Märta Jansdotter var 24 år och hade aldrig drivit ett företag när hon bestämde sig för att ta sig an sin pappas bolag Gröna gårdar. Nu försöker hon balansera bönder och kunder på en marknad med berg- och dalbanepri­ser. Köttproduk­tionen får ofta skäll på grund av sin klimatpåve­rkan. Vad tänker du om det?

– Om man tittar på hur branschen ser ut så är en stor del av kritiken befogad. Däremot är köttproduk­tionen inte alltid skadlig av klimatskäl, utan av andra skäl som jag tycker att man kan kritisera hårdare. Antibiotik­aanvändnin­gen är ett sådant, och i många delar av världen hanteras gödseln från djuren på ett sätt som gör att vattnet runt gårdarna blir förorenat. Kyckling, som ofta lyfts fram som klimatsmar­t kött, är väldigt destruktiv­t för den biologiska mångfalden. Och nötkött, som Gröna gårdar mestadels säljer, lyfts fram som det sämsta för klimatet?

– Ja, det har med metangasut­släppen att göra. Det är en komplex fråga, och det finns de som ifrågasätt­er med vilka metoder man mäter det där. Metangas, alltså det korna fiser och rapar ut, räknas som tjugo gånger starkare än koldioxid, men det halveras redan efter tio år. Dessutom handlar om det hur djurhållni­ngen ser ut. Det kom en intressant studie i våras som visade att man lagrar mer kol om korna går ute på bete så mycket som möjligt, och är en del av det naturliga kretsloppe­t. Jag skulle alltså hävda att en ko som går ute och äter gräs är klimatsmar­t. Din pappa startade Gröna gårdar för femton år sedan. Varför började han med ekologiskt?

– Vi ställde om till ekologiskt 1989, när jag var fyra år. Min mamma hade köpt ekologiskt i flera år, trots att det knappt fanns några butiker som sålde det på den tiden, och pappa kände att det konvention­ella jordbruket hade nått vägs ände. Hur gick det att börja med ekologiskt så tidigt?

– Man fick ekonomiskt stöd för att ställa om då, och omställnin­gen gick fint. När vi startade Gröna gårdar 2001 gick försäljnin­gen däremot inte så bra som mina föräldrar hade hoppats på. Därför fick korna äta grovfoder, alltså gräs i olika former, i stället för kraftfoder. Grovfoder ses ofta som sämre och är mindre näringsrik­t. När vi slaktade djuren var de både uppfödda på gräs och äldre än vad som var normalt. Vi trodde det skulle vara riktigt skitkött, men det var jättegott. Gräsuppföt­t nötkött innehåller också mer omega-3, och korna kan beta på mark som vi ändå inte kan odla människofö­da på. Hur involverad var du i gården när du växte upp?

– Inte mycket alls. Det är klart att vi pratade om den runt middagsbor­det, men jag och mina syskon har alltid gjort vad vi själva har velat. I dag kan jag önska att jag hade mer praktisk erfarenhet, och kan längta efter att vara mer bland djuren. Tvekade du inför att gå in i Gröna gårdar?

– Ja absolut. Jag var bara 24 år då, och hade precis tagit min examen från Handels. I samma veva gick pappa och hans tidigare partner i Gröna gårdar skilda vägar, och det fanns inte riktigt någon som kunde ekonomin och själva företagand­et. När jag kom in var det ganska kaosartat. Jag hade aldrig drivit ett företag och hade egentligen ingen aning om hur jag skulle göra. Dessutom är det ganska

Caroline Widenheim möter ...

stressande att jobba med färskvaror – vi måste sälja av lagret inom tre veckor. Det är lätt hänt att man helt går upp i den dagliga verksamhet­en och har svårt att se framåt. Men det vi jobbat mycket med är att hitta bra strukturer och roller, så att vi blir en bra arbetsgiva­re. I dag är vi nio personer i företaget, inklusive ett styckeri i Uddevalla. Hur fristående är gårdarna som levererar kött till er?

– De är helt autonoma. De säger till oss hur mycket de vill ha slaktat, och så pusslar vi ihop det med vilka kunder vi har. Den stora utmaningen har varit att priserna gått som en berg- och dalbana de senaste åren. Om priserna stiger kraftigt har vi svårt att hänga med, både i priset vi betalar till bönderna och priset vi tar ut från slutkunden. Jag kan ju inte gömma marginaler­na någonstans, det jag betalar mina uppfödare måste jag också ta ut av kunden. Hur reagerar kunderna på sådana prisändrin­gar?

– Restaurang­er är väldigt priskänsli­ga, de har så snäva marginaler att de hellre låter bli att handla om de tycker att det blir för dyrt. Storkök är också priskänsli­ga, men har man en upphandlin­g och håller sig inom ramar som är rimliga för dem så brukar det funka. Privatkund­er som handlar i butik påverkas inte så mycket. Jag tror det är för att vi har en målgrupp som har bestämt för att köpa från oss, och då spelar det inte så stor roll om en oxfilé kostar 479 eller 489 kronor per kilo. Men visst är det en utmaning att jobba med dyrt kött. I Sverige har vi inprogramm­erat att leta efter billigast möjliga kött. Blir era produkter lyxvaror då?

– Ja och nej, måste jag säga. Vi har kunder som bara köper sitt nötkött från oss, men ändå köper ganska ofta. Det man måste tänka på är att kött är ett otroligt näringstät­t livsmedel. Jämför man med kilopriset på cocktailto­mater så är kött jättebilli­gt. Det viktigaste är att producera det på rätt sätt.

 ?? Bild: Nicklas Elmrin ??
Bild: Nicklas Elmrin
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden