Uvell: Vår liberala skuld kommer att kosta

På den marknadsliberala tankesmedjan Timbros 40-årsjubileum några veckor sedan kontrasterade Robert Guest, The Economists utrikesredaktör, Sveriges bidragsfinansierade flyktinginvandring mot Förenade Arabemiraten: mycket omfattande invandring, men av gästarbetare som i praktiken helt saknar sociala förmåner och förväntas snart åka hem.

Den rimliga politiken – konstaterade han lakoniskt – ligger någonstans mellan dessa båda extremer. Det fick mig att tänka på svenska marknadsliberalers skuld, inklusive min egen, i migrationskrisen och det växande utanförskapet i våra utsatta förorter.

Vi gjorde det lätt för oss. Givetvis var vi medvetna om den trade-off Guest beskriver: en liberal invandringspolitik förutsätter starkt begränsade sociala förmåner. Men vi valde att prioritera det förra. Det var enklare, mer bekvämt.

En klok princip i politisk debatt är att bemöta sin motståndares bästa argument, inte de sämsta. På samma sätt bör man använda de mest krävande argumenten för sin egen sak, inte de mest lättköpta.

Det borde de borgerliga partierna, och vi utomparlamentariska marknadsliberaler, ha gjort. Vi borde ha förklarat att den överordnade principen är egenförsörjning, inte fri rörlighet.

Att de som bott i Sverige i generationer och de nyanlända behöver underkasta sig samma krav: du måste kunna försörja dig själv och din familj, du har inte rätt att ligga andra till last.

Nu blev det inte så. Istället började resonemanget i den fria rörligheten, medan kraven på egenförsörjning sköts på framtiden.

Partipolitisk kortsiktighet underblåstes av liberala debattörer som avskyr välfärdsstaten men istället för att ge policyförslag nöjde sig med att hylla den fria rörligheten. Som låtsades att vi först kan välkomna mycket stor invandring, och sen diskutera hur de sociala förmånerna ska begränsas. Trots att det naturligtvis är tvärtom.

Man kan inte begära att den som flytt till Sverige från dag ett ska kunna försörja sig själv. Och det kommer alltid finnas infödda svenskar som av olika skäl inte klarar det. Men egenförsörjning måste vara principen, den otvetydiga normen.

Det hade i sig bromsat flyktinginvandringen. Men främsta skälet till att Sveriges marknadsliberaler borde ha gjort egenförsörjning viktigare än fri rörlighet är moraliskt. En politik som i praktiken undantar stora grupper från försörjningskrav är oförsvarbar. Den som kommit till Sverige nyligen måste ha färre sociala förmåner än den som jobbat ett helt liv här. Inte lika många, absolut inte fler.

Annars legitimerar vi en ordning där vissa långsiktigt lever på andras bekostnad, trots att de inte behöver. Annars passiviserar vi människor. Annars vittrar förtroendet för samhällskontraktet sönder.

Det finns en väg ut. De senaste årens moderata argumentation om bidragstak, kvalificering till sociala förmåner etcetera är en bra början. Men det krävs mer.

Det handlar inte om för eller emot öppenhet. Det handlar om villkoren för hur vi ska leva tillsammans, oavsett ursprung. Alla måste bidra och alla måste få en chans att göra det. Inget annat fungerar.

En klok princip i politisk debatt är att bemöta sin motståndares bästa argument.