När han tar för sig av buffén
Han sitter och glufsar i sig allt han kan komma åt. Allt som ligger på bordet framför honom, som för hans ögon är som en buffé där man får ta hur mycket man vill. Något bordsskick har han inte heller, han tar maten med händerna och gräver runt i hans rödfärgade köttgryta. För som han säger ”hitta dom möraste köttbitarna”. Han mår bra nu, han fick som han ville och kan känna sig stolt. Han bryter kräftklorna för att komma åt det som finns i och sedan suger och sörplar det i sig.
Han fortsätter ta för sig och greppar en större köttbit, doppar den i sås, tar en tugga och sväljer ner med öl om vart annat. Det rinner från hans mungipor samtidigt som hans händer är kladdiga av matrester. Den numera tomma ölburken knycklas ihop och slängs iväg.
Det är en grisig syn som i samma stund är smärtsam, för han lyssnar inte på henne. Hon vet att smärtan inte tar slut här, om den någonsin kommer sluta.
Han som är killen som var hennes kärlek. Han som gav henne så mycket glädje och omtanke. Hur kunde det bli så fel? I stunden som han glufsar i sig känner hon hur hon dör inifrån. Hon känner sig inte längre levande, han har tagit livet ifrån henne.
Är det mitt fel att han serverar sig själv på detta sätt, tänker hon. Hon som precis slogs för sitt liv, satte tydliga gränser och visade med hela sitt väsen att hon inte ville. Hon kunde inte förstå vad som gjort hennes kärlek till ett hungrigt vilddjur. Han som tidigare alltid tackat för minsta lilla. Sara Nilsson