Från Angered till maktens korridorer
Som ung svart kvinna kände Leila Ali-Elmi att hon inte var representerad någonstans. Inte i media. Inte på film. Inte inom politiken. Men istället för att klaga bestämde hon sig för att göra något åt det. Att hon kryssade sig in i riksdagen var inget som
Som ung svart kvinna kände Leila Ali-Elmi att hon inte var representerad någonstans. I stället för att klaga bestämde hon sig för att göra något åt det. När hon kryssades in i riksdagen väckte det en het debatt. Nu har hon skrivit sina första motioner.
Leila Ali-Elmis kontor i Miljöpartiets riksdagskorridor är sparsamt inrett. Bokhyllorna bakom henne gapar fortfarande tomma. På en whiteboard står några ord uppskrivna. Det kretsar kring arbetsmarknad, unga och afrosvenskar.
Lösa tankar. Utkast till en debattartikel.
Det är den första tisdagen i december. Den allmänna motionstiden är över och Leila Ali-Elmi har skrivit sina första egna motioner, med förslag till åtgärder för att motverka diskriminering på arbetsmarknaden och insatser mot ungdomsarbetslösheten i utsatta områden.
För några månader sedan jobbade hon som tolk och var fritidspolitiker på en mycket blygsam nivå. Nu är hon ledamot i arbetsmarknadsutskottet och ska vara med och ta den svenska arbetsmarknadspolitiken in i framtiden.
– Jag var ersättare i en stadsdelsnämnd. Det här är Sveriges riksdag. Det är en ”big gap”.
När Leila Ali-Elmi gick och lade sig torsdagen den 13 september höll valmyndigheten fortfarande på att sammanställa personrösterna. Hon konstaterade att hon fått över 500 röster. Långt ifrån det som krävdes för att komma in i riksdagen, men hon var ändå nöjd och tänkte: ”bra jobbat, nästa gång kanske”.
– Jag var inte alls besviken, utan stolt över det jag åstadkommit. 500 röster, det är inte lite. Jag såg det som något stort, gick och lade mig – och sedan på morgonen blev det kalabalik.
Hon väcktes av telefonen. Det var Helena Munther, informationsansvarig för Miljöpartiet i Göteborg.
– Hon sa: ”det verkar vara så att du kryssar in dig i riksdagen”. Jag: ”jag har inte vaknat än, kan jag ringa dig?” Sedan satt jag där i min säng en stund och tänkte: sa hon verkligen det? Sedan började det ringa. Och mitt Twitter gick igång. Jag är inte så aktiv och hade inte ens 90 följare. Plötsligt hade jag 1 000. Det var något sjukt.
Totalt fick hon 1 467 personröster, tillräckligt för att kryssa sig upp från plats 21 på listan och in i riksdagen.
– Det var en stormig start. Jag tror inte att de andra 110 nya ledamöterna hade en lika stormig start. De fick kanske en stund att landa i det. Jag fick tyvärr inte den möjligheten. Vilken var den första negativa kommentaren som nådde dig?
– Att media valde att kalla mig för doldis var nog det som satte igång det här onda. 1 500 människor har valt att rösta på mig. Om jag hade varit dold hade jag väl inte fått de rösterna. Miljöpartiet har en stor lokalavdelning i Göteborg. Alla känner inte varandra. Det blev fel. Jag skyller inte på någon. Det blev som det blev.
Miljöpartiets riksdagsgrupp har sina lokaler i Gamla stan. Smala korridorer bildar en labyrint fram till ett mötesrum med utsikt ut över en öppen plats där Lars Johan Hierta står som staty. Leila Ali-Elmi lutar sig tillbaka i soffan och berättar hur hennes vardag förändrats sedan hon plötsligt blev riksdagsledamot.
Hon är i Stockholm från tisdag till torsdag och bor i en liten övernattningslägenhet. Två utskottssammanträden varje vecka. Interna möten med riksdagsgruppen, uppvaktningar av intresseorganisationer som driver olika frågor.
– Vardagen är mycket läsning, jag läser in mig på handlingar inför utskottsmötet, där min roll är att föra mitt partis talan. Det är mycket. Mycket. Men det är spännande. Möjligheten att påverka och ta upp frågor som annars inte tagits upp – det är inte många som får den i livet. Är det som du tänkt dig?
– Jag trodde inte att det var så mycket att man gör det i egen regi. Det finns ingen som bossar över dig och säger till dig vad du ska göra. Det är eget ansvar. Det handlar om dig som individ, vad du presterar och vad du vill genomföra.
Och vad är det hon vill genomföra? I valrörelsen talade hon om dåliga skolor i förorten. Och trångboddhet.
De motioner hon skrivit ger ytterligare vägledning. ”Forskning visar att strukturell diskriminering inom arbetsmarknaden är bland de vanligast förekommande formerna av diskriminering i Sverige”, skriver hon och föreslår att Diskrimineringsombudsmannen ska driva fler ärenden i domstol och öppna kontor i alla större städer.
I en annan motion efterlyser hon särskilda jobbsatsningar för unga i utsatta områden, så att de inte ska lockas av kriminella nätverk.
– Jag tror inte att någon vaknar en dag och känner ”jag ska nog bli kriminell, det verkar bra”. Nej, de gör det för att de känner sig övergivna. Jag tror att jag kan påverka där och driva de frågorna.
Hjällbo fredag eftermiddag. Leila Ali-Elmi stannar till var och varannan meter, hälsar och byter några ord med nästan alla hon möter. Hon känner många i uppväxtkvarteren.
– Jag har ju jobbat som tolk och träffat folk den vägen.
Intill Bergsgårdsskolan ligger en liten kulle med en grusplätt. När Leila Ali-Elmi gick i skolan var det en park.
– Livets hårda skola, det var den här parken. Det var här alla unga samlades. Det var inget mesigt gäng och det var tuffare för tjejer. Den här parken var en stor del av min barndom.
Hon pekar: där borta fanns ett litet rött hus, med pingisbord. Där borta tjuvrökte de. Här blev folk ihop. Och gjorde slut.
– Det var en bra tid. Vi hade inte så mycket, men vi hade varandra. Det var bra sammanhållning.
En liten bit därifrån, förskolan hon gick i. Och precis intill den, lägenheten där hon bodde i 18 år,
en femma på andra våningen på Skolspåret.
De flyttade in 1991. Då var det mindre folk i stadsdelen. En del av lägenheterna stod till och med tomma. De stora flyktingströmmarna från Balkan och Somalia hade ännu inte kommit.
Utanför ett av husen stannar hon till igen och pratar med några personer. Gamla arbetskamrater, från det stödboende hon jobbade extra på under en period.
Vid sidan av hennes jobb och hennes nya roll som politiker finns det ytterligare ett skäl till att Leila Ali-Elmi är något av en lokal kändis. Under en tid arrangerade hon konserter och lockade hit somaliska stjärnartister.
– Det var en period då det var så mycket negativt. Folk pratade om att IS rekryterade här och att många var kriminella.
Hon ville vända på den bilden och visa att det fanns något annat och ordnade spelningar med artister som var populära bland ungdomarna i området. Hur kom det sig att du engagerade dig politiskt?
– Det är flera faktorer. Som svart kvinna, ung, uppväxt i en kultur där jag inte kände mig representerad vare sig det gällde media, film, ”you name it”. Jag växte upp med den amerikanska kulturen, för där fanns det lite färg. Där såg jag personligheter och människor som jag kunde se upp till, som Nina Simone. Hon var inte bara artist, hon var också aktivist. Hon var väldigt politisk. Mississippilåten handlar ju om svartas rättigheter.
Hon säger att hon kände att hon inte kunde påverka.
– Men en dag som jag satt där hemma så tänkte jag: istället för att sitta och klaga framför tv:n och kritisera, ge det ett försök, se vad demokratin i Sverige har att erbjuda.
När hon läst på om de olika partiernas ideologier och program insåg hon att det var i Miljöpartiet hon hörde hemma.
– Jag har alltid haft en rättvisekompass här i hjärtat och det beror på min uppväxt, där jag har sett orättvisor. Men jag är också väldigt mycket för individen. Vänstern har en rättviseperspektiv, men det är mycket ”gruppen”. Jag ser inte människor som homogena grupper utan individer. Så den gröna ideologin passade mig bäst.
Inför valet 2014 var hon nybliven medlem i Miljöpartiet och aktiv i valrörelsen i Angered.
– Det var inte så många miljöpartister som var aktiva där. Så det blev så att jag fick en ersättarplats i stadsdelsnämnden. Hur resonerade du inför årets val?
– För mig var det nog mer att testa, att se om det funkar, kan man personvalskampanja? Kan man ta sig in? Är det möjligt för alla? Men jag satt inte där hemma och trodde att det skulle gå hela vägen. Jag var inte förberedd på det.
Och det fanns en viktig drivkraft till, säger hon: hennes valkampanj handlade lika mycket om att förmedla demokratin i förorten, att visa för andra att det går att påverka.
På skrivbordet på Leila Ali-Elmis kontor i riksdagen står en liten stenfigur. Ett troll.
– Jag fick det av en konstnär. Det symboliserar alla hatkommentarer.
Samma dag som det stod klart att Leila Ali-Elmi tagit sig in i riksdagen med hjälp av en framgångsrik personvalskampanj kommenterade Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi saken på Facebook. Två dagar senare utvecklade han sitt resonemang i en ledartext med rubriken ”Hur påverkar etniska röster demokratin?”. Han tog bland annat fasta på att Leila Ali-Elmi kallats ”doldis” i nyhetsartiklar och att partiets kommunikatör Helena Munther i en artikel berättat att hon aldrig träffat den nyblivna riksdagsledamoten.
Även om Arpi konstaterade att ”varken klanröstning eller etnisk röstning är odemokratiskt i sig”, så var det svårt att missa andemeningen: att det hela var suspekt och kanske rent av farligt för demokratin.
”Hur självständig kan Leila Ali Elmi vara från den grupp som burit fram henne? Kommer hon driva frågor som främst gynnar den somaliska, eller muslimska, gruppen?” frågade Ivar Arpi retoriskt.
Artikeln eldade på en intensiv diskussion – inte minst i sociala medier – där bilden att det var klanröstning som låg bakom Leila Ali Elmis riksdagsplats spreds.
– Vad jag tänkte om det? Alltså, man är ju människa. När man blir attackerad och lögner sprids, det tar i hjärtat. Men jag kände ingen oro, för kritiken var grundlös. Han vet ju inte ens hur ett klansamhälle är uppbyggt. Jag är kvinna.
Hon har aldrig bott i Somalia och säger att de yngre somalier hon växt upp med aldrig pratar om klan. Att klansamhället inte lever kvar bland de yngre.
– Visst finns det fortfarande, bland äldre män. Det handlar om maktfördelning och kvinnorna får inte ta del av makten. Så varför skulle det systemet ge mig – som kvinna – någonting? Det var bara så okunnigt. Det trista är att människor ibland tar det de läser som fakta. Det gav fel bild av vem jag är och vad jag står för. Hur ser du på det nu med lite distans?
– Jag tänker så här: jag är den första kvinna som bär slöja som kommer in i Sveriges riksdag. Det är något nytt. När man bryter ned strukturer, så väcker det reaktioner. Vissa blir glada. Vissa blir mindre glada. Jag har valt att göra mitt och förvalta det förtroende jag har fått, inte fokusera så mycket på vad andra vill och vad andra tycker. Är det svårt att hålla det ifrån sig?
– Du väljer själv hur du förhåller dig till saker. Jag står för mina värderingar och mitt partis värderingar. Det är det jag förhåller mig till. Sedan får andra tycka och tänka precis som de vill.
En lång kulvert leder från det hus Miljöpartiet sitter till riksdagshuset ett par kvarter bort. Stora fönster ut mot strömmen som forsar alldeles under fötterna. Två rulltrappor längre upp pekar Leila Ali Elmi genom glasdörrarna och in mot sin plats i riksdagssalen.
Intresset har varit stort för den första kvinnan i slöja som tagit plats här. The New Yorker skickade stjärnreportern Masha Gessen för att träffa henne. Engelska The Guardian har haft ett team på plats. BBC och franska Le Monde har gjort reportage.
– Folk kanske ser och kommer ihåg det negativa. Men det har varit väldigt mycket positivt, inte minst från internationell media. Det bär jag med mig. Mitt fokus ligger inte på det negativa.
Det var inte helt självklart för Miljöpartiet att ha en valstuga i Angered inför höstens val. De lokala partiföreträdarna fick slåss för sin sak och garantera att de skulle se till att den blev bemannad. SDN-ledamoten Hillevi Werring var där varje dag. Leila Ali-Elmi nästan lika mycket. Och mellan timmarna i valstugan knackade hon dörr, något hon också fick hjälp med av fotbollsklubben Bergsjö SK som efter att ha lyssnat på vad hon ville göra valde att stötta henne.
– Det var ett slit. Det var inte så att det bara hände.
Att hon bor i området och delar samma verklighet som väljarna väckte förtroende.
– Jag tror att de flesta människor vill se någon som förstår vad de brottas med i vardagen. Politiker kommer till förorten och berättar om sin politik, men de frågar inte vad de som bor där vill. Jag körde inte den metoden. Jag frågade: vilka förändringar vill du se? Det försökte jag knyta an till Miljöpartiets politik och det jag står för.
Inspirationen finns alldeles utanför dörren hemma i förorten. Det räcker att titta på skolan som ligger i närheten av hennes bostad. ”Det är rena vilda västern”. Eller på torget, där ungdomar säljer knark helt öppet.
– Det finns så mycket elände. Känner du ett särskilt ansvar mot dem som röstat in dig?
– Det här är bland de finaste uppdragen man kan få. Det gäller att förvalta det. Jag ansvarar för alla som står för de värderingar som jag står för. Jag känner särskild koppling till förorten. Det är inte så att jag tänker på Danderyd eller Östermalm när jag skriver mina motioner, utan det är utifrån mina upplevelser, de svårigheter jag ser. Jag ser det genom förortens ögon, för jag är från förorten. Jag är förorten på riktigt.
Hon tystnar lite och säger sedan. – En kvinna jag inte alls känner sa att hon röstade på mig för att hennes döttrar skulle ha en förebild.
” När man blir attackerad och lögner sprids, det tar i hjärtat”