Ett nedtonat Bergmandrama
När Eva Bergman regisserar sin fars Fanny och Alexander på Stadsteatern går det som vanligt med musik. Lis Hellström Sveningson ser en nedtonad version av den stora familjepjäsen och får lust till mera teater.
Eva Bergman gör en nedtonad version av det grandiosa dramat Fanny och Alexander. Visst finns här myllrande ensemblescener, men monologerna får inga uppblåsta dimensioner, skriver GP:s recensent.
På spurten av Bergmanåret kommer Stadsteatern med en grande finale: Eva Bergman regisserar Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.
Pjäsen är en storslagen kärleksförklaring till teatern, silad genom ett familjeliv. Och på samma gång betraktas tvärtom familjelivet genom teaterns raster. Roller, spel och masker är huvudord i paradverket, ämnat för en stor ensemble och stort skådespeleri. Den som sätter upp pjäsen måste också ta spjärn mot avtrycken från Ingmar Bergmans egna filmversioner.
Det är första gången Eva Bergman regisserar ett verk av sin far och förhandsintresset är förstås enormt. Men hon syns inte darra inte på handen, utan står trygg i sin långa regissörsgärning och gör som hon brukar, erövrar materialet med musik. Kärleken till musiken delar Eva Bergman med sin far. Kärleken till teatern likaså. Senast för ett år sedan fick de driva hennes uppsättning av Karl Gerhard på Stadsteaters stora scen. Nu sitter orkestern där igen och upptar halva scenen, så självklart. Det är de sex integrerade musikerna som, mer än förflyttningen av historien till 1930-talet, ger hennes uppsättning egen färg och spelrum. Musiken är en väsentlig del av hela berättandet, en övergripande väv av olika stämningar och omfång, från svängigt blås till ensliga pianotoner, allt skapat i tät samverkan med regin.
Ändå finns det spelrum för den stora ensemblen. Tofte Lambergs scenografi är smart och effektiv. Han ställer mjuk, varmt rödmättad textil i den ekdahlska teaterfamiljens hem mot kala, hårda ytor i biskopens bostad. William Wenners ljus bygger kyrkans kors i fondens glasrutor och färgar midsommaraftonen grön, allt efter scenernas växlingar. Pjäsens förflyttning i tid befriar miljön från ursprungets tungt möblerade sekelskifte. Det moderna har gjort sitt intåg även i det lilla livet.
Här är familjens farmor tillbedd drottning. Carina Boberg ger rollen en öm och sympatisk vardagston. Hellre mor – och farmor – än den uppburna aktris hon en gång var. Helenas monologiserande är en åldrande kvinnas eftertanke värd att lyssna till.
Överlag gör Eva Bergman en nedtonad version av det grandiosa dramat. Visst finns här välspelade, myllrande ensemblescener, som änglabaletten och långdansen runt granen – lusten till dans har Eva Bergman från sin mammas sida – men de kända monologerna om det stora och det lilla livet får inga uppblåsta dimensioner. Både Johan Gry, som sonen Oscar i inledningen och Eric Ericson, som Gustav Adolf i slutet, håller sina tal medvetna om att innehållet har större anspråk än de själva förmår fylla. Och som över-
’’ Det är maktordningar som skapar pjäsens dramatik. Regin visar ofta kampen om makten som ett ställningskrig med blickar, men variationerna är många.
erotisk levnadsman är Ericson en landsortens Don Juan som bjuder ut sig som en tårta för hembiträdet Maj – i Emilie Strandbergs gestaltning en av kvällens alla kvinnor med inre självaktning.
I barnperspektivet överglänser Eva Bergman sin far med råge. Barnet är betonat ord i replikerna. Regissören inte bara ser dem, hon sätter dem i rörelse med tilltro till deras kompetens även som aktörer. Föreställningen öppnar och slutar med barnen, tydligare kan det inte bli. Tre lag alternerar i rollerna, på premiären spelar Elsa Lundqvist Sahlin Fanny och Tim Lundberg Alexander med den äran. Även rollen som den magiska Ismael anförtros ett barn, Charlie Parkrud på premiären. Här leker Eva Bergman snyggt med de magiska nivåerna och låter Ismaels röst komma från ovan.
Det är maktordningar som skapar pjäsens dramatik. Regin visar ofta kampen om makten som ett ställningskrig med blickar, men variationerna är många. Sven-Åke Gustavssons försupne mellanson är en gampojke som tar ut sin frustration på hustrun. Ulla Skoog är tålmodig i kärlek, men inte undfallande. Parets nattliga hantering av Carls ångest ger en komisk bild av ett manipulerande äktenskap.
Den största kampen utlöser biskopen, understödd av den stumma kyla som biskopsgårdens kvinnor (Marie Delleskog, Carina M Johansson och Victoria Dyrstad) utstrålar. Men även Jacob Eklund, i rollen, håller igen. Hans otrevliga lismande och den grymma misshandeln av Alexander, ställs mot ett blottat, inre lidande som famlar efter tröst hos Mia Höglund-Melins Emilie, änkan efter teaterdirektören. Mellan de två finns en kättja som Höglund-Melin spelar ut. Hur den förbyts i förtryck och förakt blir inte helt övertygande. Andra akten tappar en del intensitet.
Med Lars Väringers klipska spel räddas barnen. Till teaterns trygghet och värme, fint uttryckt i Thomas Nystedts sång från Trettondagsafton. Även om Eva Bergmans Fanny och Alexander inte slår knock out på mig, skapar hon och ensemblen lust för mera teater. Som när farmor med Strindberg öppnar fantasin för barnen: “Allt kan ske, allt är möjligt.”