Kapernaum bjuder på stark socialrealism
Kapernaum var den bibliska stad där Jesus levde och predikade – och som han fördömde. I dag är namnet synonymt med kaos.
En mer passande beskrivning på det Beirut där den tolvårige pojken Zain (Zain Al Rafeea) lever är svår att tänka sig. ”Kapernaum” skildrar en helvetisk resa från den libanesiska huvudstadens sämre bakgator till en värre, kåkstadsaktig, slum.
Zains föräldrar lever på att smuggla in opiater i fängelser och hela familjen är engagerad i arbetet. Pojken försöker ta hand om sin yngre syster Sahar; när hon får sin mens vet Zain att föräldrarna snart kommer sälja henne som barnbrud till kvarterets slemmige snabbköpsägare. Så Zain drar hemifrån.
Regissören Nadine Labaki etablerar snabbt något ovanligt med den ilskne – nej: rasande – Zain. Det är ingen gullighetsfaktor här. Och Labaki får oss att känna att det är en rättfärdigad vrede. Desto starkare blir filmen när Zain efter att ha snurrat runt på Beiruts bisarra baksidor, med en särskilt fin och surrealistisk scen på ett tivoli, blir omhändertagen av en etiopisk städerska.
Rahil (Yordanos Shifera) är en papperslös flykting som bor i ett skjul med sin lille son Yonas (Boluwatife Treasure Bankole). När Rahil försvinner får Zain ta sig an situationen. Det är intressant: prepubertala pojkars ilska på film är inte direkt en känsla med uppbyggliga sidor. Här blir vreden så mycket bättre i och med Zains ansvarstagande. Den märkliga barnduon, filmens stora behållning, skildras så i långa tagningar i allt värre miljöer. En klyschigt skurkaktig människosmugglare erbjuder Zain stora pengar för Yonas, en spegling av det val hans egna föräldrar gjorde för Sahar.
Det är aldrig ett bra tecken när en films handling måste skrivas ner utförligt. I ”Kapernaums” fall handlar det om att en kärna av ofta brutalt bra socialrealism förpackas onödigt mycket. Det värsta är filmens ramhandling där Zain stämmer sina föräldrar för att de har fött honom. Labaki spränger med jämna mellanrum in rättegången, scener som har noll trovärdighet i relation till resten av ”Kapernaum” och hade behövt ryka på klippbordet. Som om inte det räckte, så sockras särskilt känsliga bitar med musikens hjälp till sliskig melodram.
Det här är en film som med en hård producent hade kunnat bli en modern fortsättning på den italienska neorealismens utsatta efterkrigsbarn (”Cykeltjuven”) och den engelska diskbänksrealismens arga unga män (”Saturday night and Sunday morning”). Labaki har tidigare skiftat tonläge lite väl mycket mitt i filmer. 2011 års ”Vad gör vi nu?” är en Lysistrate i dagens Mellanöstern som går från sångoch-dans-nummer till massgravar. ”Kapernaum” är i jämförelse ett kliv framåt. Det är helt rätt att lägga kameran på Zains nivå – det är inte vuxen som tittar ner, och det är heller inte genom hans ögon vi ser den skitiga omgivningen. Barnens lekvärld blandas med de obönhörliga gatorna och dess rovdjur – som om ”Guds stad” mött ”Beasts of the Southern wild”.
Och Zain Al Rafeea är ett fynd i rollen. Det är svårt att säga annat om ett barn som kan slå över till Bambi-blick utan att förlora ett uns i varken ilska eller sympati. Som bär två timmar av scener, många långa obrutna tagningar, med ett litet barn som kompanjon. Att Al Rafeea är en syrisk flyktingpojke som hade levt åtta år i läger (och i dag har ett nytt liv i Norge) är också en kommentar till ett känsligt ämne i dagens Libanon, där var fjärde invånare är syrier.
Tyvärr kan inte misär som stapelvara eller fantastiska historier om filmens tillkomst ersätta vikten av ett fungerande drama.
”
Särskilt känsliga bitar sockras med musikens hjälp till sliskig melodram