Backyard Babies har fortfarande klipp i steget
Skivrecension: Fulltankade med rutin och klass – men Backyard Babies har inte gått i fällan och blivit bredbenta eller långsamma. GP:s Johan Lindqvist hör ett band som helt uppenbart älskar det de håller på med.
Rock Backyard Babies Sliver & Gold (Century/Sony) ****
Dregen beskriver det nya albumet som bandets guldklocka till sig självt. Trettio år har gått och Backyard Babies firar förstås med både platta och turné. Det är sannolikt det enda som står på önskelistan hos en orkester som alldeles uppenbart älskar det man håller på med.
Hör bara den sprittande glädjen i rösterna när de skrålar ”I’ve been shoving thirty years of rock ’n’ roll...” i underhållande, självbiografiska Kiss-pastischen ”Shovin’ rocks”.
Och visst är det kul och inte så lite imponerande att Backyard Babies fortfarande har så mycket klipp i steget. Här finns inga tecken på trötthet, ingen avmattning. Backyard Babies har inte alls det där lite långsamma och stelt bredbenta som alldeles för många rockband hamnar i.
Däremot är man fulltankade med rutin och klass. Det har skrivits oerhört mycket om Per Gessles kärlek till popmusik och hans förmåga att gång på gång flippra ur sig effektiva låtar. Med all rätt.
Men Dregen och Nicke Borg i Backyard Babies bärs av motsvarande passion kring rock, punk och sleaze. Och det ska de ha kredd för. Sedan kan man säkert argumentera för att de fastnat i sina sedan länge förverkligade barndomsfantasier, men det är ju också så oerhört fint med all denna entusiasm inför den svindlande saga som rock ’n’ roll kan vara.
Medelålders män har onekligen en tendens att snöa in på något: cykling, padel eller kanske ölbryggning. För gubbarna i Backyard Babies handlar det dock fortfarande om att leka Kiss, fast på riktigt. Det är faktiskt ganska härligt.
Speciellt när man fått till låtskrivandet så pass bra som på den här plattan. Här saknas sannerligen inga av genrens stilmarkörer och musiken drivs framåt med smittande energi. Här finns förstås också saker som sticker ut. Som Bo Diddley-stompet i ”Ragged Flag” och den fantasifulla och varierade ”Yes to all no”. Och så ”44 undead” som bärs upp av en kontrollerad aggressivitet.
Avslutande ”Laugh now cry later” är en rastlös, och så småningom storslagen och folkmusiksockrad pianoballad, någonstans mellan Broder Daniel och Aerosmith.
Det ska noteras av Chips Kiesbye (Sator) är producent. Han har en förmåga att få det att smälla på lite mer distinkt än många andra och har i vissa detaljer nog lockat Backyard Babies lite mer åt det punkiga hållet.
Sammanfattningsvis är det här en 30-årsfest ingen vill missa.
Backyard Babies har inte alls det där lite långsamma och stelt bredbenta som alldeles för många rockband hamnar i