Den liberala nationalstatens gränser
Dilemmat mellan idealism och realism i migrationspolitiken är avgörande att lösa om välfungerande politik på området ska kunna drivas i Sverige. Länge har oförmågan att hantera krocken mellan teoretiska principer och verklighetens omständigheter ställt ti
Nationalstaten är till sin natur ett liberalt dilemma. Samtidigt som det är den politiska konstruktion som mest framgångsrikt har lyckats leverera individuella friheter, jämlikhet och individualism så bygger staten på exkludering. Icke-medborgare är, nominellt, uteslutna från gemenskapen med allt vad det innebär. Det liberala löftet om universella mänskliga rättigheter är alltid villkorat av att nationalstaten i främsta hand har en skyldighet gentemot landets medborgare och inte övriga världen.
Merparten av mänsklighetens historia existerade inte det liberala löftet. Vi levde i miljoner år i små grupper bestående av ett tjogtal individer. Alla besläktade. Nästa nivå var den lilla klanen, där alla kände varandra även om samtliga inte var direkt besläktade. De utomstående behandlades i regel som fiender att ta livet av eller möjligen förslava.
Varje civilisatoriskt steg upp i antal individer som utgjorde gemenskapen krävde ytterligare centralisering av makt och beslutsfattande. Kraven på omfördelning av resurser och rättskipning ökade ju fler vi blev, därmed även samhällets komplexitet och teknologiska kapacitet.
Ju fler vi är i en gemenskap ju mer komplicerat blir det att hantera relationen till människor som vi inte interagerar med i vardagen. Det är inte alltid lätt. För ju större samhället är ju mer avancerade redskap krävs för att lösa konflikter och bristande ömsesidig förståelse mellan människor. Att tro att det här dilemmat skulle vara avskaffat i den liberaldemokratiska välfärdsstaten har i svensk samhällsdebatt länge hört till en av de större självbedrägerierna.
Lundastatsvetaren Björn Östbring
har i sin nypublicerade avhandling (Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori) beskrivit konflikten mellan idealism och realism i liberal politisk teori. Precis som han skriver är den nuvarande ordningen i migrationspolitiken en ”kompromiss mellan statlig suveränitet och mänskliga rättigheter”.
Men den här uppdelningen är inte helt tillfredställande menar Östbring, ty stater har på olika sätt försökt undandra sig ansvaret för det andra ledet, det vill säga rättigheterna, genom att försvåra själva möjligheten att söka asyl, detta genom visumkrav och hårdare gränskontroller.
Värnar man kärnan i den liberaldemokratiska staten, med allt vad den innebär av demokrati, social tillit, stabilitet och välfärd, så kan man ställas inför dilemmat att upprätthållandet av dessa värden, till en eller annan grad, kan stå i motsättning till upprätthållandet av skyldigheten att erbjuda människor på flykt en hemvist.
Vissa skulle hävda
att det är en falsk motsättning och att de tvärtom är helt förenliga. Men vad man måste föreställa sig är vad som skulle ske om en liberaldemokratisk stat tog emot det faktiska antal som söker sig till landet om alla begränsningar togs bort. Det är denna konkreta konsekvens som man måste ta med i beräkningen om man utformat migrationspolitiken på ett sådant sätt att staten inte direkt kan reglera antalet människor som söker sig hit.
Det är detta Östbring riktar sig in på i diskussionen om liberal idealism kontra liberal nationalism. På meningen ”Vad är rätt” i migrationspolitiken följer även orden ”Vad bör göras”. Dessa ord har emellertid sällan fått ett tillfredsställande svar i svensk migrationspolitik.
Denna har i stället först präglats av inställningen: ”Mitt Europa bygger inte murar” som Stefan Löfven uttryckte det i september 2015. Medan den några månader senare modifierades till en sent påkommen realism om sakernas tillstånd vilket resulterade i hårda gränskontroller. Det är också där svensk migrationspolitik befinner sig idag, i limbo mellan sensommaren 2015 års ännu högflyende idealism och den reaktiva paniken från senhösten samma år.
Det är inget lätt och okontroversiellt ämne. Men Östbring gör som få andra ett ordentligt försök (och lyckas!) att bena ut det migrationspolitiska dilemma som inte bara Sverige utan de flesta rika liberaldemokratiska stater står inför.
Ett viktigt påpekande
är att även om man anser att staten på demokratisk väg bör ha rätten att reglera hur och i vilken omfattning den ska öppna för invandring så är det inte givet på vilken nivå. På denna ledarsida har vi kritiserat asylrätten och föreslagit att i stället ha ett utökat kvotmottagande. Detta inte främst med syftet att omöjliggöra migration utan för att bättre kunna förutse, planera för och ordna det praktiska mottagandet av flyktingar.
Kanada är här ett föredöme, men bara till hälften. Landet upprätthåller alltjämt asylrätten, flyktingar ansöker genom det så kallade ”In-Canada”-systemet”. Men i praktiken har landet ingen asylrätt eftersom möjligheten att ta sig till landet, på grund av dess geografiska belägenhet och den ”hårda” gränsen mot USA, är obefintlig.
Därför kan landet fullt ut planera för mottagande av såväl arbetskraftsmigranter- som asylflyktingar. Landet tog emot stora mängder flyktingar från det syriska kriget. Men inte främst de som hade medel och möjlighet att företa den långa resan till Kanada, utan de som enligt UNHCR hade störst behov. Likaså kunde Kanada även prioritera hela familjer framför ensamkommande män samt grundligare utreda potentiella säkerhetshot och extremister bland flyktingarna.
I Kanada kunde politiker, däribland Justin Trudeau, nästan riskfritt, anamma en ”Löfvensk” principiell hållning om gränslös solidaritet utan murar, samtidigt som politiken i verkligheten var av en betydligt mer realistisk och planerad karaktär. Principer och visioner har en plats i politiken. Men de måste brytas mot krassa omständigheter. Resurser är ändliga. Avvägningar och målkonflikter hör till politikens vardag, inte dess undantag. De kan, oavsett normativ hållning, inte önskas bort.
Ta situationen med
bostäder till nyanlända. Om personer som aldrig satt sin fot i Sverige, än mindre betalat skatt eller på annat sätt bidragit till det gemensamma, får företräde i bostadskön eller får en lägenhet köpt och bekostad av kommunen, uppstår en motsättning mellan infödda och nyanlända. Grupper ”ställs mot varandra”.
Detta vare sig det är politikers och partiers önskemål att så sker eller inte. Det är en naturlig konsekvens av att administrera ett samhälle. Även om politiker av ideologiska skäl kan ignorera dessa kollektiva motsättningar så kommer inte väljarna att göra det.
Det kan vara högst moraliskt eftersträvansvärt att alla som är på jakt efter ett bättre liv erbjuds den möjligheten av rika och välfungerande länder som Sverige. Men vad innebär det i praktiken om alla, eller i varje fall många, som strävar efter ett bättre liv faktiskt realiserar den möjligheten? De praktiska implikationerna är för ett litet land som Sverige rätt stora, vilket en invandring på några hundratusen på ett år tydligt visade.
Östbrings tes är
att liberal idealism inte i tillräckligt stor grad har beaktat vad som faktiskt möjliggör de liberala idealens förverkligande. I svensk samhällsdebatt har det anförts att liberalism och socialdemokrati lite eller inget har att hämta i tankar om samhällsgemenskap, socialt tillit eller nationalism.
Vi ska helt enkelt inte ta sådant som demografi och plötslig förändring av befolkningssammansättningen i beaktande. Ideologierna är, som det heter ”universalistiska”, och ska därför inte fiska i nationalismens grumliga vatten för att förverkliga sina politiska ideal.
Men det blir lätt ett problematiskt resonemang om man har någon som helst lust att gräva i sagda ideologiers historiska rötter. De uppstod inom ramen för en definierad demos. Det vill säga av gränser, lagar och ofta språk avgränsade politiska konstruktioner. Demokratin, individualismen, rättigheterna och välfärdsstaten uppstod inte i de europeiska imperierna utan inom ramen för nationalstaten.
Det är uppenbart
att valet inte står mellan att helt förkasta eller helt bejaka nationen. Dessutom finns risken att själva strävan efter att realisera liberal universalism, med helt eller i huvudsak öppna gränser får omvänd verkan. Åter Östbring: ”Om det man är rädd för och vill motarbeta är uppkomsten av fascism och totalitära strömningar är det således inte givet att en universalistisk liberalism är rätt kort att satsa på”.
Vissa hävdar att ”människors lika värde” undergrävs om svenskar till äventyrs skulle känna större solidaritet med någon närstående, eller grannen för den delen, än människor som är på flykt.
Detta har emellertid byggt på utgångspunkten att det liberaldemokratiska samhället, samt dess normer och värderingar, uppstått ur intet. Men det är egentligen rätt anmärkningsvärt att den liberaldemokratiska staten är såpass stabil och välfungerande som den är trots, och inte på grund av, den stora mängden obesläktade människor som ryms inom den. Varje omfattande förändring av den här gemenskapen måste därför skötas försiktigt.