Monika skrev en bok om sin morbrors flykt
Heltidsarbetande, ensamstående förälder och författardebutant. Det låter som en hopplös kombo, men Monika Weber bevisar motsatsen.
Monika Weber är andra generationens invandrare och har semestrat i Makedonien varje sommar sedan barnsben.
Hon har hört historierna om hur morbror Mitre riskerade sitt liv för att ta sig över bergen till Grekland och slutligen hamna i Göteborg. Ända sedan tonåren har hon tänkt att det där borde hon ta reda på mera om och skriva ner.
– En sak som triggat mig att skriva nu, är den främlingsfientlighet som blossat upp. Det finns ingen källkritik på Facebook, och rasistiska inlägg delas till höger och vänster. Men hur hade Sverige klarat sig utan alla invandrare, som kom hit på 60- och 70-talen och som hjälpte till med att bygga upp det här landet? Är de bortglömda nu, frågar sig Monika.
En dag i november 2017 satt hon framför teven och hörde Camilla Läckberg berätta om sin senaste bok.
– Jag tänkte kan hon, så kan jag, säger Monika och skred till verket, trots att hon aldrig skrivit något annat än dagbok.
Hon började med att intervjua sin morbror hemma hos mamma Vera över en fika.
Båda var ödmjuka och menade att ”det finns väl inte så mycket att säga”.
Men efter några träffar hade Monika fått ihop cirka tio sidor med stödord och kände att hon hade grunden klar för en bok.
– Exempelvis fick jag veta att familjen i Makedonien aldrig fått de brev som Mitre skickat från flyktinglägret i Grekland. Under tre års tid trodde de att han var död och sörjde honom. Tänk att de har suttit på den historien, utan att jag har vetat något,
säger Monika.
Hon hade föräldradagar att ta ut och kunde sitta hemma och skriva. Efter ett par kapitel ringde hon morbrodern och läste högt för honom.
– Jag ville veta om jag var ute och cyklade. Händelserna var ju sanna, men jag måste fylla ut texten för att det skulle bli en läsvärd berättelse.
Mitre var positiv så Monika skrev vidare.
– Jag höll på i fyra månader. Ibland kunde det gå tre veckor utan ett ord, men ofta skrev jag hela nätterna, säger hon.
Ambitionen var först att enbart skriva en bok för familjen. Men efter hand förstod Monika att fler än hon trodde på idén. Därför chansade hon och skickade in manuset till ett par kända bokförlag. Båda tackade dock nej med hänvisning till att ytterst få debutanter blir publicerade. Men Monika gav inte upp så lätt, utan kontaktade en privat lektör för att få respons.
– Jag bad honom vara hundra procent ärlig; var boken värd att satsa på? ”Absolut”, tyckte han, så vi inledde ett bra samarbete, som fick texten att lyfta. Jag fick rådet att ge ut boken på eget förlag, trycka den i tusen exemplar och sälja den på nätet. Det tog ett år från det första ordet till en tryckt bok med titeln ”Allt för min familj”.
I boken får läsaren följa familjens öden i den fattiga byn Brajcino genom Veras ögon, parallellt med den unge Mitres flykt och ankomst till Sverige. Mitre Jankulovski får jobb på SKF och bildar familj, samtidigt som han verkligen gör allt för ursprungsfamiljen i Makedonien. Så småningom blir han också fackligt aktiv. Genom hans försorg kommer även syskonen Spiro och Vera till Göteborg.
Att bokreleasen hölls i SKF:s verkstadsklubbs lokaler, berodde inte bara på Mitres fackliga engagemang under 80-talet.
– Båda mina föräldrar jobbade skift där när vi var små. Mitt starkaste minne är att de turades om att lämna och hämta mig och mina systrar vid den stora SKF-grinden. Jag var alltid så nyfiken på vad som dolde sig innanför den, säger Monika.
Hon växte upp i Kortedala och gick först två år i en makedonsk skola. När familjen flyttat till hus i Fjällbo, fick hon börja i en vanlig klass, trots att hon knappt kunde någon svenska alls. Men Monika fick snabbt många svenska kompisar, vilket hjälpte henne att erövra det nya språket.
– Upptäckten av bokbussen betydde också mycket för mig. Jag älskade lukten av de gamla böckerna och fann en helt ny värld där, säger hon.
På fritiden spelade hon basket på elitnivå, men intresset svalnade när träningen och resorna tog all hennes tid. Efter att ha jobbat på ett fitness center i två år, avancerade hon till personalchef.
– Men jag höll på att jobba ihjäl mig där. Jag arbetade från klockan sju på morgonen till klockan elva på kvällen, sju dagar i veckan. Efter två år fick jag nog och sa upp mig för att jobba på en kryssningsbåt och resa världen över gratis. När jag hade sett allt jag ville se, började jag som montör på Volvo Personvagnar.
2008 förlorade Monika arbetet, liksom många andra. Hon återgick till kryssningsbåtarna, gifte sig och fick två barn i rask följd. Sedan 2015 är hon dock tillbaka på Volvo Cars; nu som miljösamordnare i måleriet.
– Jag har varit tacksam över alla jobb jag haft. Min arbetsmoral har jag fått från mina föräldrar. Jag har aldrig hört dem klaga, vare sig över hur det var i Makedonien eller här hemma.
Trots att Monika nu jobbar heltid och är ensamstående mamma, planerar hon del två i vad hon tänkt ska bli en trilogi om familjens öden.
– 90 procent av alla som läst boken, vill veta vad som hände med Vera, säger hon och tillägger att hon har sin mamma att tacka för så mycket. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort!