”Jane Eyre blir inte mänsklig utan kvinnan på vinden”
Tone Schunnesson har dramatiserat Charlotte Brontës klassiska roman ”Jane Eyre” som nu sätts upp på Folkteatern i Göteborg lördagen den 2 mars. Inför premiären skriver hon för GP Kultur om hur det gotiska romantiska dramat egentligen är djupt sorgligt.
Chansen är stor att även om du inte har läst ”Jane Eyre” känner du till begreppet ”The madwoman in the attic”, som kom att bli ett feministiskt begrepp inom litteraturvetenskapen i slutet av 1970-talet. Begreppet syftar på Charlotte Brontës roman, där den vansinniga Bertha Mason hålls inlåst på Mr. Rochesters vind i 10 år innan hemligheten uppdagas. Det jag visste att jag ville göra efter min första läsning av Charlotte Brontës roman ”Jane Eyre” var att skriva ner, den omtalade, Bertha från vinden.
”Jane Eyre” har, för den som inte läst romanen, två hjärtan. Det ena hjärtat är den 18–årige guvernanten Jane Eyre (karaktären) och det andra är Bertha Mason (karaktären). Bådas liv förändras för att de mött Mr. Rochester, en rik godsherre som Jane Eyre i romanen tar anställning hos. Jane Eyre växer upp, föräldralös, hemma hos sin morbrors hustru. Bertha Mason växer upp i Spanishtown på Jamaica. Hennes familj är mycket förmögen, och av kreolhärkomst. Jane Eyres är från England bara. Mostern, som motvilligt tar hand om Jane, är rik och självupptagen, avundsjuk på Jane. Vi vet inte vad någon tyckte om Bertha som barn. Allt vi vet om Bertha är vad Mr. Rochester berättar för Jane, och hennes historia börjar med honom.
Jane och Mr. Rochester blir förälskade och nu ska de gifta sig. Men Mr. Rochesters äktenskap med Bertha avslöjas och bröllopet avlyses. Jane lämnar Thornfield Hall, förtvivlad, skakad, över detta (denna) fruktansvärda som dolts.
Bertha beskrivs i romanen som mer djur än människa. Den enda gången Jane verkligen ser Bertha beskriver hon henne som en vampyr. Vi vet inte vilken sjukdom Bertha lider av. Det är inte särskilt viktigt. Det som däremot är viktigt med Brontës roman är att den handlar om en ung och på alla sätt alldaglig kvinna, som skriver en roman om sig själv på över 500 sidor.
När jag i slutet av 2017 fick i uppdrag att dramatisera Charlotte Brontës berömda roman vet jag inget speciellt om vare sig Jane Eyre eller Bertha. Magnus Lindman, dramaturg på Folkteatern, säger åt mig att det finns en galen kvinna på vinden som skulle passa mig. Jag läser på nätet att det är en feministisk roman, innan jag läser den två gånger på raken. Det finns ingenting jag hatar mer än att kalla romaner för ”feministiska”. Jag skriver ett mail till regissören Ragna Wei den 29 januari 2018, en dryg månad in i manusarbetet: ”Bertha dör i en anekdot någon återberättar för Jane, hastigt och lustigt utan den noggrannhet som resten av romanen arbetar med.” Det här är något som sårar mig, och gör att jag har svårt att närma mig Jane. Priset för hennes lycka är så högt, det kostar att Bertha Mason, kvinnan på vinden, tar sitt liv genom att kasta sig ut genom ett fönster. Det är svårt att närma sig, för ”Jane Eyre” är en roman om Berthas sorg lika mycket som det är en roman om Jane. Sorgen som konsumerar dig, gör dig självupptagen och oberäknelig. Ibland tar den din röst, ibland tvingar den dig att skrika. I boken har Bertha varit inlåst på den rike Mr. Rochesters vind i tio år när hemligheten om henne till sist avslöjas. Om hon inte var galen innan blev hon väl galen av det. Jag försöker söka hennes röst i skriften, undrar hur den låter, om den låter mer än som ett vrål eller mer som en viskning. Jag skriver mig fram till vad jag tror är mitten av hennes sorg och alla frihetsberövande år. Där finner jag en enda vädjan: ”Låt mig åka hem.”
Allt vi vet om Bertha är vad Mr. Rochester berättar för Jane. Mr. Rochester har tagit allting ifrån henne, hennes liv, hennes värdighet och rörlighet, hennes pengar, hennes goda namn, hennes familj. Berthas röst är ingen röst som resonerar. Hennes röst är bortom tron på språket. Kvar har hon bara förmågan att sluta vara mänsklig, att ryta ljud åt lilla Jane som så självklart skriver berättelsen om sig själv. Men Bertha är också Janes spegelbild, och allt det hon inte vill kännas vid i sig själv, eller det den viktorianska eran inte vill kännas vid i kvinnor, eller det vi inte vill kännas till i oss själva. Bertha är Janes skugga, följer henne trots att hon vill bli av med den, de hemliga sidorna hon önskar förtrycka.
Även om Bertha kan förstås som Janes skugga är hemligheten i Brontës roman inte bara någonting som ska hållas ifrån att avslöjas. Nej, hemlighetsmakeriet är romanens anledning att finnas till, hemligheten får Jane att drömma, träden att brinna, natten att vara gotiskt romantisk och skräckinjagande. Hela Thornfield Hall, platsen där allting utspelar sig, är beroende av den här hemligheten och om nätterna när Jane hör Berthas diaboliska skratt utan att veta vem det tillhör är det som om det är huset. Hemlighetsmakeriet är, som litteraturvetaren Catherine Lanone skriver i sin artikel ”Secret passages in Jane Eyre”, spektakulär. Innan hemligheten kommer ut måste någonting sippra ut, och i hemlighetens läckage befinner sig Jane Eyre. Hemligheten är, hos Brontë, något som hotar den sociala konstruktionen att falla samman och är ett hot även innan den är avslöjad.
Jane Eyres och Mr. Rochesters kärlekshistoria är evig, och det är den därför att Jane Eyre slutligen lyckas förlåta Mr. Rochester hans hemlighet och bli hans hustru, trots hans mörka förflutna. Kanske för att det han ville hålla dolt är vad hon själv önskar dölja. Strax innan Berthas närvaro på vinden avslöjas ser Jane hennes fruktansvärda gestalt i natten, och föreslår för Rochester att hon har sett ett spöke.
Han vet såklart vad det är hon har sett och avvisar henne så bestämt som bara en lögnare kan göra. Janes brott är att hon väljer att tro honom. Men, det är också därför jag försonas med Jane. Inte för att jag tycker hon handlar på ett sätt som går att förlåta utan för att det är kärlekens förutsättning att vi dumdristigt sätter vårt hopp till vår älskades förmåga till förvandling. Bertha är tvungen att dö i en anekdot för att allt annat är för tungt för romansen, och romanen, att bära. Detta gör inte Jane till en god människa, men det gör henne mänsklig.
”
Bertha är tvungen att dö i en anekdot för att allt annat är för tungt för romansen.
”
Jag skriver mig fram till vad jag tror är mitten av hennes sorg och alla frihetsberövande år
■