Njutbart men knappast nyskapande
I mitten av 1990-talet släpptes två soulsamlingar på Diesel Music som kom att förändra mitt musiklyssnande för all framtid: 38 soulklassiker 1960-69 respektive 35 soulklassiker 1970-75. De sammanlagt fyra cd-skivorna utgjorde min introduktion till soulmusiken, och jag minns ännu känslan när soulen träffade själen och den drabbande aha-upplevelsen kom över mig, när jag fortfarande var ett barn. I konvoluten – som naturligtvis luslästes – hade P3 Soul-legendaren Mats Nileskär skrivit fina och detaljrika texter till varje låt. Så skapades ett litet universum, och resan kunde börja.
Durand Jones & The Indications väcker gamla minnen till liv, på fler än ett sätt, och ibland snuddar de vid den där allra första känslan. Gruppen, bestående av fem unga män som träffades på universitetet i delstaten Indiana i USA, gör soul som den lät under de två så älskade decennierna, här med viss slagsida åt 70-talet. Själva hävdar de att de inte blickar bakåt, ett påstående som klingar falskt.
Musikaliskt är låtarna på ”American love call”, gruppens andra album, nämligen som hämtade från de dammiga samlingsskivor som numera framför allt återfinns hos någon av de få begagnat-butiker som fortfarande finns kvar. Däremot använder de denna trygga scen delvis till texter som betraktar samtiden, så som opioidkrisen i USA, och är därmed också förankrade i nuet.
De tolv spåren är en mix av ballader och tempo. En stor del av behållningen ligger i att sången får ett stort utrymme, och då inte bara av Durand Jones utan även trummisen Aaron Frazer, liksom smeksamma körstämmor. Jones och Frazer kompletterar varandra, med röster som hämtade ur olika soulepoker, med Jones raspigare mot Frazers falsett. Det är denna röststyrka som gör att exempelvis ”Don’t you know”, singeln från förra året, nästintill blir en reinkarnation av The O’Jays tidiga 70-tal, som hade just röstlekarna som en av sina främsta kvaliteter. Här och var bryter en redigt funkig gitarr in, som en markering mot genrekonventioner.
Låtarna är deras egna, men strösslade med referenser. Ibland är det otydligt om de musikaliska parallellerna verkligen finns där, eller om de sönderlyssnade influenserna bara spökar mellan raderna. ”Listen to your heart”, till exempel, drar onekligen tankarna åt The Stylistics och hitlåten ”Stop, look, listen (to your heart)”, samtidigt som Durand Jones själv snarare låter som en ung Bobby Womack. På ”Sea gets hotter” är det i stället Smokey Robinson som hörs mellan raderna, kanske allra mest hans ”Cruisin’” från 1979. I ”True love” lyckas Durand Jones & The Indications först låna ackord från William Bells ”I forgot to be your lover”, sedan frammana bilder av både Gladys Knight & The Pips och Brook Benton.
Det är inte helt okomplicerat när nutida musiker tar sig an 60- och 70-talens låtskatt och i princip fortsätter på samma spår. Skillnaden mellan pastisch och plagiat, mellan hommage och kopia, är ibland svår att urskilja. Denna retrosoul, som återfinns hos både manliga och kvinnliga soloartister liksom grupper, tvingas ofta till balansakter för att inte reduceras till coverband.
Durand Jones & The Indications ligger mycket nära originalen, men i detta fall är det något som berikar mer än det stör. Precis på rätt sida av den smala, otydliga gränsen. Är det nyskapande? Knappast. Njutbart? I allra högsta grad. För mer av liknande kaliber vänder man sig med fördel till Sharon Jones och Charles Bradley, som på varsitt håll förvaltade musikhistorien utomordentligt väl innan de nyligen gick ur tiden.
”
Skillnaden mellan pastisch och plagiat, mellan hommage och kopia, är ibland svår att urskilja.