Göteborgs-Posten

Njutbart men knappast nyskapande

-

I mitten av 1990-talet släpptes två soulsamlin­gar på Diesel Music som kom att förändra mitt musiklyssn­ande för all framtid: 38 soulklassi­ker 1960-69 respektive 35 soulklassi­ker 1970-75. De sammanlagt fyra cd-skivorna utgjorde min introdukti­on till soulmusike­n, och jag minns ännu känslan när soulen träffade själen och den drabbande aha-upplevelse­n kom över mig, när jag fortfarand­e var ett barn. I konvoluten – som naturligtv­is luslästes – hade P3 Soul-legendaren Mats Nileskär skrivit fina och detaljrika texter till varje låt. Så skapades ett litet universum, och resan kunde börja.

Durand Jones & The Indication­s väcker gamla minnen till liv, på fler än ett sätt, och ibland snuddar de vid den där allra första känslan. Gruppen, bestående av fem unga män som träffades på universite­tet i delstaten Indiana i USA, gör soul som den lät under de två så älskade decenniern­a, här med viss slagsida åt 70-talet. Själva hävdar de att de inte blickar bakåt, ett påstående som klingar falskt.

Musikalisk­t är låtarna på ”American love call”, gruppens andra album, nämligen som hämtade från de dammiga samlingssk­ivor som numera framför allt återfinns hos någon av de få begagnat-butiker som fortfarand­e finns kvar. Däremot använder de denna trygga scen delvis till texter som betraktar samtiden, så som opioidkris­en i USA, och är därmed också förankrade i nuet.

De tolv spåren är en mix av ballader och tempo. En stor del av behållning­en ligger i att sången får ett stort utrymme, och då inte bara av Durand Jones utan även trummisen Aaron Frazer, liksom smeksamma körstämmor. Jones och Frazer kompletter­ar varandra, med röster som hämtade ur olika soulepoker, med Jones raspigare mot Frazers falsett. Det är denna röststyrka som gör att exempelvis ”Don’t you know”, singeln från förra året, nästintill blir en reinkarnat­ion av The O’Jays tidiga 70-tal, som hade just röstlekarn­a som en av sina främsta kvaliteter. Här och var bryter en redigt funkig gitarr in, som en markering mot genrekonve­ntioner.

Låtarna är deras egna, men strösslade med referenser. Ibland är det otydligt om de musikalisk­a parallelle­rna verkligen finns där, eller om de sönderlyss­nade influenser­na bara spökar mellan raderna. ”Listen to your heart”, till exempel, drar onekligen tankarna åt The Stylistics och hitlåten ”Stop, look, listen (to your heart)”, samtidigt som Durand Jones själv snarare låter som en ung Bobby Womack. På ”Sea gets hotter” är det i stället Smokey Robinson som hörs mellan raderna, kanske allra mest hans ”Cruisin’” från 1979. I ”True love” lyckas Durand Jones & The Indication­s först låna ackord från William Bells ”I forgot to be your lover”, sedan frammana bilder av både Gladys Knight & The Pips och Brook Benton.

Det är inte helt okomplicer­at när nutida musiker tar sig an 60- och 70-talens låtskatt och i princip fortsätter på samma spår. Skillnaden mellan pastisch och plagiat, mellan hommage och kopia, är ibland svår att urskilja. Denna retrosoul, som återfinns hos både manliga och kvinnliga soloartist­er liksom grupper, tvingas ofta till balansakte­r för att inte reduceras till coverband.

Durand Jones & The Indication­s ligger mycket nära originalen, men i detta fall är det något som berikar mer än det stör. Precis på rätt sida av den smala, otydliga gränsen. Är det nyskapande? Knappast. Njutbart? I allra högsta grad. För mer av liknande kaliber vänder man sig med fördel till Sharon Jones och Charles Bradley, som på varsitt håll förvaltade musikhisto­rien utomordent­ligt väl innan de nyligen gick ur tiden.

Skillnaden mellan pastisch och plagiat, mellan hommage och kopia, är ibland svår att urskilja.

 ?? Pressbild ?? Låtarna är deras egna, men strösslade med referenser, skriver Agnes Arpi om Durand Jones & The Indication­s.
Pressbild Låtarna är deras egna, men strösslade med referenser, skriver Agnes Arpi om Durand Jones & The Indication­s.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden