Både eget och välbekant
Indiepop Westkust Westkust (Luxury) ****
Kalla mig lättroad men jag gillar när flera personer i bandet delar på sången och verkligen turas om att sjunga. Som i Fleetwoood Mac, Teenage Fanclub, The Band och såklart The Beatles. Riktigt på den nivån rörde väl sig inte Göteborgsbandet Westkust på sin debutplatta ”Last forever”, men det uppstod ändå en slags spänning när Julia Bjernelid och Gustav Andersson turades om i rollen som förstesångare.
Nu har sångaren/gitarristen Gustav Andersson och basisten Hugo Randulv lämnat Westkust och återvänt till moderskeppet, det vill säga systerbandet Makthaverskan, och ersatts av Brian Cukrowski respektive Pär Carlsson. Det är alltså till vissa delar ett radikalt annorlunda Westkust som hörs på nya, självbetitlade albumet, och ett till andra delar rätt identiskt band.
För det som har hänt, rent ljudmässigt i alla fall, är att bandet tappat sin manliga sångröst men samtidigt renodlat och lyft fram Julia Bjernelid som jag tycker axlar det där ansvaret på ett föredömligt sätt.
Nya singeln ”Cotton skies” är ett rätt typiskt exempel på Westkusts musik. Det är klassisk shoegazing, ja, men med smittande driv och betydligt bättre humör än vad den samlade brittiska musikscenen kunde uppbringa på 90-talet.
Det är hela tiden roligt att lyssna på Westkust inte minst därför att det finns ett eget uttryck, en väg framåt som medvetet undviker de mest välbekanta och upptrampade stigarna. Samtidigt ekar hjärnans nervceller av musikaliska signaler från alla möjliga håll.
”Adore” ekar lätt av Way out west-klara 80-talsfavoriterna The Cure och sköna käftsmällen ”Do you feel it” låter som Pixies, medan småstökiga ”On the inside” börjar som The Cure för att sedan dra sig mot Pixies. Typ.
Men det där ska ni se mest som en randanmärkning, den välbekanta känslan tar varken över eller på något sätt stör intrycket. Det beror säkert på att Julia Bjernelid är en driven låtskrivare som finslipat sitt hantverk under de sju år som gått sedan Westkust debuterade.
Men det handlar också om att det skapande samarbetet med nya gitarristen Brian Cukrowski tycks fungera lika väl som det tidigare gjorde med Gustav Andersson, vars sångröst jag efter den här tredje genomlyssningen inte längre saknar på albumet. Bara en sådan sak.