Mattias Andersson hittade en ny röst i Hierarchy of needs
I kväll kväll är det premiär för ”Hierarchy of Needs” på Backa teater. Regissören Mattias Andersson berättar för GP Kulturs Hanna Tornbrant om hur det varit att möta den unga dramatikern Adel Darwish, som efter att ha kommit från Syrien till Sverige både skrivit pjäsen och nu spelar huvudrollen.
Jag gick igång helt enkelt. Jag kände att det är så pass hög nivå på den här texten att jag kan möta Adel Darwish, både som regissör och som dramatiker. Bakgrunden är att Backa teater för några år turnerade i Europa med ”The Misfits” och en av teatrarna vi var på, i Bologna, hade ett nytt projekt på gång, ”Atlas of transitions”. Det skulle handla om den politiska situationen i Europa idag, om hur vi kan samverka som teatrar kring bland annat migrationen. Vi ville vara med, men visste inte med vilken produktion. Så fick jag Adel Darwishs text skickad till mig. Jag tyckte att den var så konstnärligt intressant; hallucinatorisk, bildmässig. Självklart är stoffet hans flykt från Syrien till Sverige, men hans mission är att göra en teater med sina vänner. Och jag gillar just det, att vi får ett annat perspektiv, en annan röst.
Under hösten har vi suttit med texten och haft väldigt roliga möten, läst repliker, pratat om språk, om valörer och om vad han menar med olika detaljer, som till exempel att en blomma plötsligt börjar prata.
Som regissör har jag ju faktiskt bara gjort mina egna pjäser tidigare, alternativt har jag bearbetat typ ”Brott och Straff” och ”Idioten”, som också inneburit ett stort skrivarbete. Det har varit väldigt roligt att möta en annan skrivande människa på det sättet. Dessutom är det lite kul också att jag var typ 23 när jag skrev min första pjäs och han var 23 när han skrev sin. Det har blivit ett fint möte. Adel är en fullfjädrad konstnär.
Texten berättar om en globaliserad värld där människor av olika anledningar hamnar på olika platser, slits från sitt sociala sammanhang. Hans vänner är i Aleppo, han har långt innan vi började med föreställningen spelat in dialoger på Skype med dem, han vill ha kontakt, möta dem i teaterns rum. Man tror att det är live, eller kanske är det inte det, man undrar vad som är verklighet och vad som är fiktion. Ett annat tema är vad som händer om publiken blir skådespelare och det maktperspektivet förskjuts, vad händer om härskare blir folk, och folk blir härskare.
På Backa försöker vi tänka att vi har det här huset för att kunna omdefiniera vad scenkonst är. Vi försöker att inte titta dit alla andra tittar, det finns ju vissa modeteman, inte minst inom teatern. Vissa ämnen pratas det mycket om. Då backar jag, tröttnar snabbt.
Det hjälper också att vi gör ganska få produktioner, max tre, fyra per år, för att hinna tänka på vad är det vi ska göra. Jag försöker också vara ganska sen med repertoarbeslut, vilket ibland gör övriga medarbetare vansinniga. Det handlar om att vänta ut för att hitta rätt.
En konstnärlig strategi för Backa är också att vi chansar mycket. På oprövade människor, på människor från ett annat håll. Vi är inte rädda för misslyckanden. Sedan handlar det om intuition också. Att välja det som känns rätt.
Nu har jag varit konstnärlig ledare här sedan 2006, med två år kvar på mitt nuvarande kontrakt. Jag bor privat i Stockholm, pendlar hit hela tiden och kunde ha ett bekvämare privatliv om jag var frilans. Samtidigt tycker jag att vi byggt upp något starkt på Backa, som känns jättesvårt att släppa. Men det är en fråga jag brottas med, vart jag är på väg.”