Anki: ”Ingen av mina chefer stöttade mig”
När ambulanssjuksköterskan Anki Halldén Thulander hjälpte en person som inte ville leva mer skadade hon axeln så illa att hennes vårdkarriär tog slut. I efterhand blandas sorgen över att ha förlorat sitt drömjobb med en rejäl ilska. – Ingen av mina chefer
Ambulanssjuksköterskan Anki Halldén Thulander skadades när hon grep in under ett självmordsförsök. Hon är inte nöjd med hur hennes chefer hanterade det inträffade.
Larmet kommer en vårnatt 2017. Dåvarande ambulanssjuksköterskan Anki Halldén Thulander och hennes kollegor åker ut till en bro i Göteborg för att förmå en människa som säger sig inte vilja leva mer att ändra sig.
Det slutar med att de lyckas. Men Anki får en ordentlig smäll när hon tar emot personen.
– Jag får personen på min högerarm. Först sjunker jag ihop, skriker några väl valda ord. Men där och då är adrenalinpåslaget så stort att man rycker upp sig fort.
– Jag hoppas att personen i fråga mår bra i dag, tillägger hon.
Inte förrän personen
har körts till psykakuten förstår Anki att något är fel med hennes arm.
– Den hängde liksom bara. Jag la mig och sov en timma på stationen och sedan åkte jag hem. Just då tänkte jag ju att det skulle ordna sig.
Men så blev det inte. Axeln hade gått ur led, biceps slitits av och labrum, som håller axeln på plats, var av till hälften. En tid efter skadan hoppade den ur led bara Anki rörde armen på fel sätt.
Länge var hennes sikte inställt på att komma tillbaka till jobbet, men när hon inte kunde bära sin ryggsäck efter ett och ett halvt års sjukskrivning insåg hon att det inte skulle gå.
I dag, två operationer senare, kan hon bära två, kanske tre kilo med den skadade armen.
– Men hade samma situation uppstått igen hade jag likt förbannat gjort samma sak.
Hon beskriver tiden
som sköterska i ambulansverksamheten som ”världens bästa jobb”.
– Det är socialt, spännande och utvecklande. Man ser misär såväl som rikedom, alla sidorna av Göteborg. Det var ett jobb som gav mig något, att jag fick hjälpa till. Rädda liv.
I efterhand blandas sorgen över att ha förlorat ett älskat yrke med ilska över hur hennes chefer på Sahlgrenska hanterade det som hände. Enligt Anki tog det tio månader innan de hade ett första möte om hennes tillfrisknande. Därutöver saknade hon moraliskt stöd, hjälp med rehabiliteringen samt att navigera mellan olika anmälningsprocedurer och handläggare, försäkringsbolag och försäkringskassan.
– Tidigare hade jag haft kanske fem sjukdagar under mina år på Sahlgrenska. Jag hade ingen aning om hur man gör, säger Anki Halldén Thulander.
Dessutom dröjde det
drygt ett och ett halvt år innan olyckan anmäldes till Arbetsmiljöverket, fast det enligt regelverket ska göras skyndsamt.
Elisabet Hammar är verksamhetschef på Sahlgrenskas ambulansenhet. Hon vill inte uttala sig om Ankis enskilda fall men säger att de har rutiner som följs i samband med sjukskrivningar: avvikelseanmälan samt anmälan till Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket.
Utöver det ska
man ha en kontinuerlig kontakt med den anställda, både fysiskt och per telefon, enligt Elisabet Hammar.
– Vi strävar naturligtvis efter att hantera sjukärenden efter det regelverk vi har.
Får man hjälp med det administrativa?
– Ja, närmsta chef och HR hjälper till med de frågorna. Och inte minst fackliga parter är ett stöd, säger Elisabet Hammar.
Om man inte får stödet du nämner, har något blivit fel då?
– Ja, det kan jag hålla med om. Men jag svarar inte för det specifika fallet.
Något blev i alla fall fel, menar Anki Halldén Thulander.
– Ingen av mina chefer stöttade mig. Jag har ställt upp så mycket under många år men fick ingenting tillbaka.
Länge var hennes sikte inställt på att komma tillbaka till jobbet, men när hon inte kunde bära sin ryggsäck efter ett och ett halvt års sjukskrivning insåg hon att det inte skulle gå.