Hermansson vägrar att vika ner sig
Nyheter: I morgon stundar vad som kan bli sista striden för Ann-Sofie Hermansson (S). Efter en uppslitande intern fejd avgörs hennes politiska öde vid en extrakongress.
GP har följt med ”Soffan” på möten, lunchdiskussioner och på gymmet. Vi såg en politiker som utåt inte verkar särskilt skakad av den bittra uppgörelsen med partikamraterna. Hon slänger käft och verkar uppåt. Konflikten med gamla vännen Anna Johansson är ”otroligt sorglig”, men hon vill inte fördjupa sig i den. Hon fortsätter sin kampanj på sociala medier för att få fortsätta som S-ledare.
Och om det inte går?
– Ja, jag får la söka jobb som alla andra, blir svaret.
Hon ger dock kritikerna delvis rätt när det gäller ledarskapet.
– Jag kunde ha varit en mer närvarande chef, säger hon.
Ann-Sofie Hermansson är bestämd. Hon tänker inte vika ner sig. Hon tar fajten, trots avgångskraven. Motståndarna, med distriktsstyrelsen i spetsen, ligger lågt offentligt och väljer framför allt att ge sin version till partiets medlemmar internt. GP har följt striden om framtiden för socialdemokraternas gruppledare i Göteborg in i det sista. I morgon avgörs det hela.
Hon sitter på ett lunchställe i Haga med en tallrik soppa framför sig. Flera bord är reserverade för ”Soffan” och hennes gäster. Med i sällskapet är stabschefen David Ljung och pressekreteraren Lisa Nylén.
Det är måndag en vecka efter att konflikten blev offentlig. Ann-Sofie Hermansson har bjudit in allmänheten till samtal över vad hon kallar ”öppen lunch”.
Öppen lunch med ”Soffan” är ett återkommande inslag. Men den här gången är det fler än vanligt som kommit. Folk som är där undrar vad det är som händer. Hon svarar att det är jättesvårt för vanliga människor att förstå. ”Men nu är det som det är” säger hon och pratar om det nya politiska landskapet och hur partiet ska navigera i det.
– Jag har sagt att vi kan samarbeta med alla övriga partier, utom SD, så länge vi kan få så mycket socialdemokrati som möjligt. Jag tycker vi har lyckats ganska bra med det än så länge.
Det är stimmigt av samtal och kaffemaskiner i lokalen och svårt att uppfatta allt som sägs. Men de som kommit hit för att prata med ”Soffan” verkar hålla på henne.
– Vad ska du göra om du inte får fortsätta? frågar en kvinna.
– Ja, jag får la söka jobb som alla andra.
– Men är det så?!
– Det är ingen fara med mig. När det blåser som värst tänker jag – hur farligt är det då? Ingen har ju dött. Jag överlever.
Efteråt skriver hon på Facebook: ”Körde öppen lunch idag, och även om det såklart är speciellt just nu – med många frågor om vad sjutton det är som händer, och media som är med och bevakar, så var det också precis som vanligt. För när frågorna om turbulensen lagt sig, då är det framtiden för stan som göteborgarna vill prata om. Och det, är det viktigaste – inte interna stridigheter. På fredag hittar ni mig i Haga igen, kom gärna förbi!”
I morgon håller Socialdemokraterna i Göteborg den extrainsatta kongress då Ann-Sofie Hermanssons öde ska avgöras och ombuden ska säga sitt. Det är då nästan exakt tre år, en månad och en vecka sedan hon valdes till partiets främsta företrädare i Göteborgs kommun.
Få anade då vad som komma skulle: Att distriktsstyrelsen, och senare även S-kommunfullmäktigegruppen, skulle kräva hennes avgång. Att hon skulle vägra lämna sin plats till dess extrakongressen och medlemsombuden sagt sitt. Att det skulle bli en dramatisk strid inför öppen ridå med svarta rubriker och personangrepp. Om lögner, svek och ledarskap.
I korthet handlar det om att Anna
Johansson och de andra i distriktsstyrelsen anser att Hermansson har stora brister i sitt ledarskap och att hon tagit beslut i viktiga strategiska frågor utan att förankra dem i styrelsen. Hon har kört sitt eget race.
Ann-Sofie Hermansson säger att hon uppriktigt inte förstår vad det egentligen handlar om. Hon ser det som en maktkamp, inte mellan olika personer, utan om vilken väg partiet ska välja i ett förändrat politiskt landskap. Hon menar också att en av komponenterna i konflikten är hennes engagemang i hedersfrågor och extremism.
Båda sidor beklagar sig över att bråket sker i offentlighetens ljus. Så brukar det inte gå till inom ”rörelsen”. Det skadar partiet. Samtidigt kallade Hermansson till presskonferens tidigt på morgonen när hon fått beskedet om misstroendet mot henne. Och distriktsstyrelsen var snara att följa efter.
Ann-Sofie Hermansson tog upp kampen för sin överlevnad som gruppledare direkt.
– Det händer saker fort när det blir så här. TV4 ringde redan på morgonen. Vi förstod att någon hade läckt och bestämde oss för att hålla en presskonferens på förmiddagen.
Under veckan som följde gick hon ut hårt, inte minst på Twitter och på sin blogg.
Under rubriken ”Dags att tala klarspråk” skriver hon: ”Det fulspel som man nu – med Anna Johansson i spetsen – ägnar sig åt slår faktiskt de flesta rekord” och ”Om man ser till politiken skiljer sig Anna och jag i en central fråga (i övrigt står vi nära varandra). Jag tycker att det är ytterst viktigt att arbeta aktivt mot extremism och hedersförtryck.”
Det blir långa trådar av följare som hejar på och stödjer henne i kampen mot hedersförtryck. Många av dem kastar i samma andetag skit på S.
Ann-Sofie Hermanssons paradgren är att tjôta med folk och det är det vapnet hon tar fram när det hettar till.
– Det är det bästa med mitt jobb, att prata med göteborgarna.
På Twitter berättar hon, några dagar efter avgångskravet, att hon varit i Lövgärdet och träffat ”S-vänner”. Dagen efter lägger hon ut sitt telefonnummer på sociala medier och välkomnar partivänner
Det är ingen fara med mig. När det blåser som värst tänker jag – hur farligt är det då? Ingen har ju dött. Jag överlever.
Ja, jag kunde ha varit en mer närvarande chef. Jag har prioriterat det utåtriktade arbetet. Men att man inte alltid får som man vill är inte en dålig arbetsmiljö. Vi har spretat som parti och vid vissa tillfällen har jag varit tvungen att sätta ned foten.
Mellan våra kongresser är styrelsen högst beslutande organ. Då går det inte att några sätter sig över den ordningen – det är i grunden vad det här handlar om och som tillsammans med ett antal andra problem lett fram till denna situation. anna Johansson Distriktsstyrelsen ordförande
som har frågor och synpunkter att ringa henne. Hon berättar att hon får massor av samtal. Ris, men absolut mest ros.
Förutom hennes stabschef David Ljung, pressekreteraren Lisa Nylén och den politiska sekreteraren Moa-Lisa Fransson är det glest med officiellt stöd från etablerade socialdemokrater de här dagarna. Men det tidigare kommunalrådet Lars Johansson och EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson talar för Hermanssons sak.
På sin blogg skriver Hermansson den 14 februari att hon upplever att hon har ett brett och starkt stöd inom partiet och att möjligheterna att sitta kvar som gruppledare bör vara riktigt goda. ”Om jag får fortsatt förtroende den 3 mars finns alla möjligheter att över ett par månader nystarta partiet”.
Distriktsstyrelsen håller en
lägre profil utåt. Men den 11 februari, samma dag som avgångskravet blir officiellt, håller de en presskonferens och på hemsidan berättar de varför de inte längre har förtroende för Ann-Sofie Hermansson som gruppledare.
Dagen efter delar Håkan Linnarsson, regionråd och ledamot i distriktsstyrelsen, ett inlägg från kommmunfullmäktigeledamoten Patrik Gladh, som ger sitt fulla stöd till de kommunalråd som vittnat om Hermanssons kritiserade ledarskap.
Linnarsson skriver själv på FB: ”Efter väldigt tumultartade dagar, med bland de svåraste frågor ett parti kan hantera. Väldigt mycket känslor och många frågor – och väldigt mycket media, kommer jag att fram till extra distriktskongressen inte kommentera det som händer mer i media, inte heller sociala medier. /…/”
Han välkomnar medlemmar att höra av sig för att diskutera det som händer.
Torsdagen samma vecka
berättar Anna Johansson att hon inte ställer upp för nyval utan kommer att lämna sin post som ordförande för Göteborgs partidistrikt. Fram till dess har det pratats en del om att konflikten egentligen handlar om en maktkamp mellan henne och Ann-Sofie Hermansson. Nu desarmeras det argumentet.
Medlemmar bjuds samtidigt in till öppet hus på partiexpeditionen på Järntorget söndagen den 17 februari för att få svar på sina frågor om S-bråket.
Håkan Linnarsson berättar senare att det kom ett 60-tal medlemmar och att det nog kommer att bli fler sådana träffar.
– Vi har haft många bra samtal med våra medlemmar. Många är oroliga, fundersamma och har ett genuint intresse i att bena ut vad som ligger bakom och varför det händer. Det här är det minsta vi kan göra för att möta våra medlemmar.
Alla partikamrater han möter under de här dagarna har frågor kring avgångskravet på Hermansson. Och liksom Ann-Sofie Hermansson besöker han och de andra styrelseledamöterna olika S-klubbars årsmöten.
– I eftermiddag är det årsmöte på SKF:s fackklubb. Jag är inbjuden för att tala om regionen, men kommer även att beröra det som händer runt Göteborg, ”Soffan” och styrelsen. Det vore väldigt konstigt om de frågorna inte kommer upp, säger Håkan Linnarsson.
Det är en
balansgång att kunna beskriva konflikten med bibehållen omtanke om såväl inblandade människor som organisation, säger han.
– Ta vilken förtroenderelaterad fråga som helst. Få av dem gynnas av att flera blandas in för att lösa i konflikten. När det kokar ner till att inte prata för någon, utan mot, blir det lätt att man säger icke fördelaktiga saker om någon. Det uppfattas då som att man talar illa om personen.
– Jag försöker svara på det jag kan även om jag tänker hålla mig så passiv som möjligt i sakfrågan och svara på medlemmars frågor i första hand.
Han tillägger att Ann-Sofie Hermansson har möjlighet att avblåsa hela processen när som helst. Underförstått då att hon följer styrelsens krav på att avgå.
”Man är ju
inte gjord av granit”. Så lyder Hermansson standardsvar när folk frågar hur hon orkar och hur hon mår. Men hon har inga planer på att avgå innan omröstningen på extrakongressen genomförts och det har hänt tidigare att styrelser har haft fel, slår hon fast. Utifrån sett syns heller inga tecken på att ”Soffans” energi tryter. Hon slänger käft och verkar uppåt som vanligt.
– Jag gör inte det här för min personliga del. Jag gör det för att styra mitt parti i en positiv riktning.
Onsdagen den 21 februari kallar hon, för andra kvällen i rad, till ett möte i ett klassrum på Arbetarrörelsens folkhögskola. Alla är välkomna.
Längst fram i rummet, vid Ann-Sofie Hermanssons sida, sitter Moa-Lisa Fransson och David Ljung. Ett 20-tal personer har hörsammat inbjudan. Flera är partimedlemmar och de uttrycker en djup oro över vad som händer.
Hermansson säger att synen på samarbetet med andra partier är centralt i konflikten.
– Jag menar att vi måste rita om kartan när terrängen nu ser annorlunda ut, säger hon.
Några hyllar Hermanssons engagemang mot hedersförtryck. Det värmer, säger hon.
– Styrelsen vill att jag ska tona ned, men jag vill snarare tagga upp.
En bärande del av kritiken från styrelsen och gruppen som jobbar under Hermansson i kommunen, handlar om dålig arbetsmiljö och samarbetsproblem. David Ljung, som gått in som arbetsledare när Hermansson varit upptagen med annat, har pekats ut som delvis ansvarig för det.
Nu säger både han och Hermansson att de är konfunderade. Att de inte förstår den kritik som deras medarbetare larmat om. Hermansson får frågan om hon ser att hon kunde ha gjort något annorlunda.
– Ja, jag kunde ha varit en mer närvarande chef. Jag har prioriterat det utåtriktade arbetet. Men att man inte alltid får som man vill är inte en dålig arbetsmiljö. Vi har spretat som parti och vid vissa tillfällen har jag varit tvungen att sätta ned foten. Det erkänner jag och det skäms jag inte för.
Alla på mötet verkar inte helt nöjda med det svaret.
Ann-Sofie Hermansson beskriver det som att hon är utsatt för ett drev. Men inte från medier utan från delar av det egna partiet. Trots det tror hon att det går att läka det sår som nu ligger öppet.
– Om jag får förtroendet att fortsätta tror jag vi kan läka och gå framåt. Det blir ingen dans på rosor, men jag har skrivit till fullmäktigegruppen att om jag blir kvar då har jag glömt det som händer nu.
Efter höstens val,
när Socialdemokraterna, förlorade makten, har de fått flytta ned en våning i rådhuset, medan Alliansen tagit över övervåningen. De S-märkta kommunalråden och deras sekreterare har sina arbetsrum intill varandra i samma korridor.
Men trots konflikten pågår det mesta av arbetet som vanligt, enligt Hermansson.
– Vi hanterar det professionellt, både jag och de andra. Vi hälsar på varandra. Vi hade möte i måndags. Man behöver inte bli en oförskämd idiot och det är det ingen som är heller. Men jag har aldrig tidigare varit i ett läge som liknar det här.
I Hermanssons rum finns, förutom en soffgrupp, ett skrivbord med en dator. Det används sällan. Hon sitter helst med en Ipad i soffan när hon jobbar. Det är bekvämare så.
De här veckorna har varit annorlunda, men har inte inneburit mer jobb, säger hon. Jobbet som kommunpolitiker innebär alltid högt tempo och långa arbetsdagar. Men det är såklart enklare att arbeta i medgång än i motgång, erkänner hon.
– Det har varit tunga dagar. Hade
jag inte känt stödet och kärleken från partivänner hade det varit svårare att orka.
Även om hon förlorar omröstningen och tvingas lämna sin post, tänker hon inte lämna det socialdemokratiska partiet.
– Nej, nej. Jag har varit där nere och vänt tidigare. Men sen tänker jag: gräv där du står och försök förändra det du kan.
Du verkar inte vara den som ältar saker och ting?
– Nej, för det hjälper inte.
Vad tror du om oddsen? Kommer du att få förnyat förtroende?
– Det vågar jag inte säga något om.
På torsdagskvällen väntar
månadens kommunfullmäktigemöte. Kanske blir det hennes sista.
GP:s Arne Larsson finns på plats och skriver: ”Ingen tar replik på Ann-Sofie Hermanssons inlägg. Det är som hon verkar i ett tomrum. Det är tydligt att någonting har hänt.”
Lördagen den 23 februari publicerar GP en artikel där ledamöter i S fullmäktigegrupp berättar att de kände sig lurade av Hermansson. Hon har inte gett rätt bild av förutsättningarna vad gäller det valtekniska samarbetet med Demokraterna.
Själv skriver hon på sin blogg att GP hamnat helt snett i slutsatserna och att hon gjorde det som krävdes i en svår situation.
Hermansson är fortsatt aktiv på sociala medier under helgen. Flera av inläggen berör konflikten, bland andra ett där hon ger tio skäl till varför hon kämpar vidare. Sista punkten lyder: ”Ibland här i livet måste man ta en rejäl fight för det man vet är rätt och riktigt. Det här är ett sådant tillfälle.”
På söndagen, en vecka innan hennes öde kommer att vara avgjort, skriver hon på Twitter: ”Kommer från fullsatt och riktigt bra möte med partivänner från bl a Tynnered-Askim-Frölunda./.../ Positivt att det finns en självklar och grundläggande beslutsamhet: det här måste vi reda ut!”
Det talas om att Hermansson bedriver en personkampanj för att få över rösterna på sin sida.
Från den andra
sidan är det tystare. Viktoria Tryggvadottir, kommunfullmäktigeledamot och presskontakt på kansliet hos Socialdemokraterna i Göteborg, säger att de håller fast vid linjen att hålla det inom partiets väggar.
De har haft ett nytt öppet hus där medlemmar får ”komma och prata av sig” och kommer troligen att ha ytterligare ett. Reaktionerna är blandade.
– De är beroende på vilken förförståelse man har i frågan. För dem som inte känt till problemen kom det oväntat, för de som varit närmare kommer andra reaktioner, säger Viktoria Tryggvadottir.
– Vi försöker undvika att blogga och skriva om det och vill i stället ta det öga mot öga med våra medlemmar. Efter avgångskravet har styrelsen gett sin bild och fullmäktigegruppen gett sin. Sedan dess har vi försökt hålla det internt så mycket som möjligt.
Solen har precis
gått upp över Göteborg och det är vår i luften. Klockan är tio över sju på tisdagsmorgonen när Ann-Sofie Hermansson startar sitt träningspass på gymmet.
Hon börjar med chins och drar sig upp tills hon har hakan över räcket. Flera gånger. Hon ser stark och bestämd ut. Fokuserad.
Tre gånger i veckan startar hon dagen med ett träningspass, samma program varje gång. Det är avstressande och det är viktigt att hålla på rutinerna när det blåser.
Styrka, stretch, och så löpband, tio minuter.
– Löpbandet är det tråkigaste. Jag fattar inte de som kan hålla på en timma.
Hon har styrkan, men är inte lika bra på flåset.
– Nu känns det bra. Man får lite proportioner på saker och ting, säger hon och pekar mot sitt huvud när passet är slut.
När hon kliver av spårvagnen vid Brunnsparken på väg till rådhuset kommer en äldre man fram och klappar om henne.
– Stå på dig du! Du är starkare än vad du tror.
Det är knappt vecka kvar till extrakongressen. Medieintresset för frågan har svalnat något och står tillbaka för andra nyheter. Men bland de berörda går kampen oförtrutet vidare.
”Soffan” möts av bakslaget att partistyrelsen centralt nu har avslagit hennes överklagan av fullmäktigegruppens beslut om att avsätta henne som gruppledare.
Hon är också minst sagt förvånad över formuleringen som ombuden på extrakongressen har att att ställning till. ”Att fastställa att kandidatförsäkran gäller alla som skrivit på den”.
Kandidatförsäkran är ett dokument som alla förtroendevalda i partiet skriver under. I den godkänner man att det är distriktsstyrelsen som har makten att avsätta en person som de inte längre har förtroende för under mandatperioden.
– Det är klart att kandidatförsäkring ska gälla alla. Det är en retorisk fråga. Vad jag fått till mig är att extrakongressen ska besluta om för-
Om jag får förtroendet att fortsätta tror jag vi kan läka och gå framåt. Det blir ingen dans på rosor, men jag har skrivit till fullmäktigegruppen att om jag blir kvar då har jag glömt det som händer nu.
troendet för mig, säger Ann-Sofie Hermansson.
Hon frågar sig hur ombuden ska kunna veta vad de egentligen beslutar om.
– Det är jobbigt nog för dem ändå. Det är onödigt att göra det ännu mer förvirrande och svårt.
Men enligt distriktsstyrelsen
ordförande Anna Johansson är det just kandidatförsäkran det handlar om och den som Ann-Sofie Hermansson brutit mot genom att vägra avgå trots att hon inte längre har styrelsens förtroende.
– Mellan våra kongresser är styrelsen högst beslutande organ. Då går det inte att några sätter sig över den ordningen – det är i grunden vad det här handlar om och som tillsammans med ett antal andra problem lett fram till denna situation, säger Anna Johansson
Nu det blir tydligt: Hermansson ställs mot styrelsen på kongressen. Om styrelsen förslag röstas ned finns ingen väg framåt för dem. Men eftersom flera av de som jobbar nära Ann-Sofie Hermansson i kommunen uttryckt att de inte har förtroende för henne, är frågan om hon i det läget ändå kan fortsätta som gruppledare.
Anna Johansson har
följt strategin om att ligga lågt medialt om konflikten. Som riksdagsledamot bor hon i Stockholm under veckorna, men nu är hon i Göteborg för att besöka ett av S-föreningarnas årsmöten. Om en knapp timma ska hon ta tåget tillbaka till Stockholm igen.
– När Ann-Sofie kallade till pressträff och motsatte sig att följa kandidatförsäkran fick vi en konflikt som vi hade velat hantera internt. I stället har vi fått ett läge där mängder av påståenden och argument spridits medialt, i sociala medier och det har bloggats flitigt. För en vanlig medlem blir det fullständigt obegripligt och omöjligt att reda ut vad som hänt, vem som har rätt och vem som har fel.
Hon har inte pratat med Ann-Sofie Hermansson sedan avgångskravet blev offentligt för nära tre veckor sedan.
Kommer ni att bli vänner igen?
– Det är svårt sia om. Men det här är inte en fråga som handlar om mig eller Ann-Sofie som person. Det handlar om roller och ansvar. Sen kan jag rent personligt tycka att det är tråkigt att jag hamnat i konflikt med en jag känt länge, har stor tilltro till och uppskattar. Men det är inte det här det handlar om.
Du var väl en av dem som lyfte fram Hermansson till posten som gruppledare?
– Njaäe, det har framställts så, men det stämmer inte. Vi hade en öppen process där det visade sig finnas ett tydligt starkt stöd för Ann-Sofie. Och jag tyckte det var väldigt bra att hon blev vald.
Har hon fått den stöttning hon behövt?
– Uppenbarligen inte. Men hon har heller inte velat ha någon.
Det pratas om att stabschefen David Ljung, som är anställd av Hermansson, spelat en avgörande roll i att det har gått som det gått. Hur ser du på det?
– Min bild är att han getts en framträdande roll, stort mandat och att han är en del av problembilden. Men det ansvar vi som organisation kan utkräva är från de vi har valt.
Ann-Sofie Hermansson har inte gett
upp.
Tidig morgontweet den 28 februari: ”Varför tar jag mig så beslutsamt igenom denna ”shitstorm”? För att det finns en riktigt positiv väg framåt. Jag har ett urstarkt ”case”, brett stöd i partiet och bra support i Gbg.”/.../
I telefon säger hon att styrelsen ändrar regler under spelets gång. Hon ger en helt annan bild än Anna Johansson och säger att de var överens om att det var förtroendet för henne som ombuden skulle rösta om på extrakongressen.
Hon fortsätter på samma linje som tidigare med öppna luncher och möten.
– Vi ska köra i kväll igen. Det är värdefullt med de här mötena. Om folk har hört något som verkar skitdåligt får de gärna komma och fråga så jag kan ge min syn. Man får ha respekt för oron. Man tar det här på allvar. Det är bra.
Hur är din relation med Anna Johansson i dag?
– Det är klart att det är otroligt sorgligt. På många plan. Men jag vill inte grotta ned mig i det.
Nu närmar sig dagen för extrakongressen. Hur känns det?
– Det är nästan som väntans tider och jag hade önskat att styrelsen gjort ett tydligare underlag och inte bara tagit fram diffusa grejer inför omröstningen. Men nu är det förtroende som ska prövas. Det är så vi gör. Så får det gå som det gör. Ja, i någon mån blir det skönt att komma i mål.
Sista vardagen innan extrakongressen talar Ann-Sofie Hermansson direkt till partimedlemmarna i ett videoklipp på sociala medier. Budskapet är: ”Efter en bedrövlig tid måste vi nu gemensamt jobba framåt.”