Markus är fast besluten att till sist ta revansch på sig själv
Markus Carlsson hamnade tidigt snett. I många år levde han i kriminalitet och missbruk. Allvarliga problem med hälsan fick honom att tänka om. Nu har han kämpat sig tillbaka. I dag föreläser han på skolor och föreningar i hopp om att rädda liv.
För Markus Carlsson har tillvaron många gånger hängt på en skör tråd. Flera gånger har han tagit ett återfall, tappat fotfästet och börjat om på nytt. Nu har han börjat om igen. Ny flickvän och nya arbetsuppgifter på KRIS (Kriminellas revansch i samhället), föreningen som han lämnade efter ett återfall, men nu kommit tillbaka till.
– Som missbrukare lever man ett destruktivt liv. Ingen ska behöva leva så. Det här är min revansch. Kan jag nå ut och rädda en enda människa så är det värt allt.
Vi träffas i KRIS lokaler i Majorna i Göteborg. Nyss har Markus mött upp i snålblåsten utanför föreningen iklädd svart sporttröja med föreningens logga på. Senaste återfallet varade nio månader. Han fick en ny chans och tog den.
– Sedan dess har jag varit här varenda dag.
Det är ett
tufft liv han har levt och han kunde lika gärna ha dragit sitt sista andetag för flera år sedan. Men en rad omständigheter har lett honom på rätt väg och hjälpt honom i kampen mot drogerna. Han var 14 år första gången han provade amfetamin i det lilla västgötska samhället där han växte upp. Markus hamnade i dåligt sällskap och värre blev det.
– Jag hamnade i ett gäng med äldre kriminella killar som jag såg upp till. Jag gick ärenden åt dem och begick småbrott och fick betalt i knark.
Brotten blev grövre
i takt med att missbruket eskalerade. I samband med ett gripande tog socialtjänsten vid och Markus skrevs in på ett behandlingshem.
– Men när jag fyllde 18 skrev jag ut mig. Jag hade
ingen motivation att sluta knarka. Jag ville fortsätta. Så jag fortsatte precis där jag hade slutat.
2002 föddes sonen
Kevin. I samband med det gjorde Markus ett nytt försök att lägga av. Han fick komma tillbaka till behandlingshemmet och stannade i fyra år.
– Jag behövde den tryggheten, rutinerna och kraven. Det var bra. Jag fixade det men jag tog aldrig tag i själva problematiken. Jag fattade inte att jag var missbrukare, så när jag skrevs ut trodde jag att kunde klara av att dricka.
Han hade då fått jobb som badvakt i Kungälv och hade flyttat ihop med en tjej. Men att dricka utan att ta knark gick inte. Förhållandet kraschade och när det upptäcktes att han var påtänd på jobbet fick han sparken.
– Det var en jättebra tjej och det hade kunnat bli bra men jag ljög för henne och knarkade bakom ryggen. Det ångrar jag än i dag. När hon slängde ut mig var jag alldeles för stolt för att ändra mig och drog till Göteborg.
Markus var då
26 år. Hemlös och beroende av droger började han leva på gatan.
– Jag sov i soprum och trappuppgångar. Ibland bodde jag i tält eller husvagn eller på boenden för knarkare som socialen ordnade. Jag fixade pengar till droger genom att stjäla kopparkablar och andra metaller. De sex första månaderna var jobbiga men sedan blev det vardag.
Livet som missbrukare på gatan beskriver Markus som stillastående där den ena dagen är den andra lik.
– Man blir avtrubbad. Tiden står stilla. Alla dagar är likadana. Samma ångest varje dag över hur man ska få tag på knark.
Markus hade kontakt med sin familj periodvis under den här tiden. Sonen träffade han i smyg. Markus föräldrar skildes när han var tre år. När han tänker tillbaka och funderar högt säger han att saknaden efter pappan gjorde att han sökte förebilder hos äldre kriminella. Uppväxten har han inget ont att säga om. Hans mamma gav honom mycket kärlek och han hade syskon som han såg upp till. Men han var väldigt aktiv och blev snabbt uttråkad som barn.
2015 blev Markus
allvarligt sjuk. Levern och magen pajade och han drabbades av svåra infektioner. Han bodde då i husvagn men fortsatte att knarka som vanligt.
– Jag höll på att dö. Jag var så sjuk och kunde knappt röra mig. Där låg jag i en smutsig husvagn och injicerade med skitiga sprutor. Det gav mig en tankeställare.
Markus fick vård och blev successivt bättre. Nu ville han få till en förändring i sitt liv. Efter ett kortare fängelsestraff hamnade han på Stadsmissionen och senare på NA (Anonyma narkomaner). I samma veva kom KRIS in i bilden.
– Jag kände gemenskapen där och såg att folk mådde bra. Så ville jag också må. Det var precis i rätt tid.
Det ringer på
telefonen. Det är flickvännen Tez. Markus skiner upp.
– Tez är det bästa som har hänt mig. Vi har varit ihop sedan hon muckade förra året. Hon är min räddare i nöden. Hon får mig att vilja vara en bra en människa. Hon har till och med fått mig att börja äta grönsaker, haha.
Markus ser med tillförsikt på framtiden. Han har mycket att vara tacksam över. Snart får han ett eget lägenhetskontrakt och han planerar för att sonen Kevin ska flytta hem till honom. Men han tar inget för givet.
– Inom NA har vi uttrycket Bara för idag. Det står på vår badrumsspegel hemma. Jag tänker att om jag går och lägger mig drogfri så kommer jag att vakna drogfri och så gör jag samma sak nästa dag. Just nu mår jag väldigt bra och är nöjd med livet.