Pontus Bäckström: Då kan människan bli ett monster
Prästen Lars-Åke Lundberg skriver om ett möte i ett palestinskt flyktingläger: ”Ansikte mot ansikte. En människa ser en annan människa. Du är inte jag. Jag är inte du. Men du är det jag är och jag är det du är. En människa”. Det är där det börjar. Principen om människovärdet. När vi inte längre ser varandra som människor är vad som helst möjligt. Då kan slussarna öppnas till avgrunden och människan bli ett monster.
I filmen
”Den tredje mannen” från 1949 finns en klassisk scen där två gamla barndomsvänner möts i ett pariserhjul.
Den ene, Holly, har precis fått veta att den andre, Harry, har sålt falsk, utspädd medicin till sjuka barn, varav några dött eller fått bestående men. Holly konfronterar upprört sin barndomsvän. ”Hur kan du?” Harry ber Holly titta ner. En karusell snurrar som en avlägsen livsform där nere. Människorna på marken framträder som prickar och går inte att känna igen och separera från varandra.
Harry utvecklar sin cyniska livsfilosofi: ”Om jag erbjöd dig pengar för att ett liv därnere skulle raderas ut, skulle du verkligen inte ta emot pengarna? Vad spelar det för roll? Ett enda liv?”
Frågan hänger i luften. Så kan man tänka när man betraktar människor på avstånd, som icke-människor, som inte värda någonting, betydelselösa.
I bilen på
väg upp till Romme för att åka skidor, lyssnar jag på Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?”.
Navid säger själv att han drivs av en brinnande tro på samtalet. Därför bjuder han in till samtal om känsliga ämnen och med personer som är oliktänkande eller oberörbara på olika sätt. Det är en lovvärd ansats som jag kan känna stor samhörighet med. ”En människa ser en annan människa”.
Samtalet, ansikte mot ansikte, måste ändå vara en möjlig väg att gå. Jag är så trött på det kategoriska och konfrontativa tonläget på nätet och i samtidsdebatten.
Samtidigt är jag
kluven. Navid Modiri samtalar med Ingrid Carlqvist. Hon är uttalad islamofob, och är en del av den historierevisionistiska och antisemitiska rörelsen. Samtalet är märkligt, på många plan. Ingrid Carlqvist pratar med en jovialisk och fryntlig skånska om muslimska kvinnor ”som bär slöja för att de vill visa sig överlägsna oss och hatar västerländska kvinnor”. Hon säger saker som är bisarra, grovt generaliserande och rasistiska. Hon gör det på ett trevligt, skrattande och småmysigt sätt. Det skaver rejält.
Jag går till
skiduthyrningen när vi kommit fram och där står Hada bakom disken. Hon bär hijab, muslimsk huvudduk, och håller på att justera ett par slalompjäxor. Hon ropar till några att de skall ta andra ingången om de vill lämna tillbaka skidutrustningen.
I liften upp, hängande i luften, tänker jag på Harrys fråga i Pariserhjulet. På Ingrid Carlqvists människosyn och Hada med pjäxorna.
Några skijabis (eget ord: unga tjejer med hijab som åker skidor) ramlar hejdlöst i snön. En människa ser en annan människa. Du är inte jag. Jag är inte du. Men du är det jag är och jag är det du är. En människa. Jag tar ett språng och kastar mig ner.
Jag är så trött på det kategoriska och konfrontativa tonläget på nätet och i samtidsdebatten