Kostervalsens krumelurer
Evert Taube hävdade att den såg ut som ett versalt ”O” och visst ligger det mycket i jämförelsen. John Brovik synar en västkustsk skönhet: kostern.
Oj! Det svänger! Sångargruppen Matroserna myllrar fram mellan Kostern och Polisbåten på Båtmässan. Nu kommer ”Släckta Fyrar”. Folk börjar valsa. Stämningen på topp.
Sedan, snabbt uppför trappan till kostern ”Taifun”. Upp på däcket, ner i sittbrunnen. Vad tar vi nu? Kanske ”Kostervalsen”? Det vore ju alldeles underbart ombord på en grann koster, byggd på kullarna ovanför Kungsviken 1937.
”Taifun” seglas av Lars-Urban Helje från Lima i Dalarna.
– Men kalla mig Lubbe det gör alla! skrattar kosterägaren som gjort en så varsam och skicklig renovering att båten blivit K-märkt av Sjöhistoriska museet.
– Den är ett verkligt konstverk tycker jag. Allt har man byggt med yxa, såg, hyvel, enkla verktyg med ett fantastiskt resultat. Hjalmar Johansson i Långedrag ritade och hans bror, Gustav på Dammen, byggde båten och nu har jag den på Hälleviksstrands Varv. Kommer du med en sån båt får du förtur sa varvsägaren Christer Oscarsson. Det här är en båt som du måste ta hand om!
När jag står på akterdäcket lite senare ser jag hur väl ”Taifun” matchar Taubeformeln, Evert Taubes beskrivning av den klassiska kostern: ”Oppifrån sedd formad som ett O, stora bokstaven, lite långsträckt – en vacker form”. Så formuleras saken av kosterkännare Taube i boken Strövtåg i Ranrike från 1955. Och precis så ser ju ”Taifun” ut nu 2019.
Jag vet inte om Matroserna tog ”Kostervalsen”. Det hände plötsligt saker i bassängen precis intill Veteransbåtshörnet. Jag snurrade runt. Folk ropade och tjoade när en man i svart kostym och ledigt knuten fluga, barfota, paddlade energiskt tvärsöver bassängen i stark fart.
Det var någon
slags surfboard. Det såg rätt härligt ut. Det gungade och svajade. Det blev en liten häckvåg. Och precis vid bassängkanten stod en prickig Optimistjolle, som en stoppskylt.
Optimisten sög blickarna till sig. En liten seglare, skapad av återvunnen plast som flutit in från havet. In i viken på Härmanö, Hamburgön, överallt. Ett klokt miljöprojekt som Världens Gång kommer att återkomma till, när vi väl varit uppe hos skeppsbyggare Christian Finnsgård på Chalmers och följt ett banbrytande båtbygge på nära håll.
När lugnet lagt sig igen hade Matroserna dragit vidare. Men kosterstämningen fanns kvar. Själva låten gavs ut 1912 och satte sig direkt. Musikförläggaren var tveksam först. Det var väl alldeles för vågat! Det var helt enkelt för mycket ”lek och smek” och ”skrever och snår” i texten. Men själva båtturen sen, i kosterbåten, med mareld och dyning, bar ju den rätta känslan och valsen blev förlagd hos Lundquists Musikförlag i Stockholm.
”Kostervalsen” komponerades av trädgårdsmästare David Hellström och texten skrevs av tandläkare Göran Svenning. Inspirationen kom en junikväll 1911 när de två kompisarna drog i armkrok längs kajerna i Strömstad och hela livet log.
Frans G Bengtsson,
mannen bakom succéromanen Röde Orm, sa en gång på en författarträff i Strömstad till Svenning att Kostervalsen, den står sig i alla tider! och tandläkaren lär ha gått i spinn.
Kostervalsen. Det är något speciellt med den. Den tar tag i sommarhjärtat. Det stencilerade sånghäftet kommer fram på varje räkfest jag varit på. Här finns den ju alltid, tillsammans med ”Inbjudan till Bohuslän” såklart. Och kanske ”Sailing” eller ”Svarte Rudolf” och ”Måsen” och lite annat.
Vackrast lät valsen en gång i Gluppöbassängen, kustens största naturhamn ett stycke utanför Fjällbacka. Det var dagen efter Ravellis osannolika straffräddning som förde Sverige till semifinal i VM 1994.
Det var helt fullsatt på Gluppö den gången, kanske hundra båtar i lagunen. Segelbåtar, motorbåtar, av alla slag och storlekar. Längs bergssidorna, vid bojarna, för ankar, överallt. Nästan mitt i inloppet åt norr låg en blå skonare från Australien, med bakåtsvept rigg och en jättestor Union Jack på en stång i aktern.
Det var nu,
kanske runt sju, åtta på kvällen, som en man balanserade ut på häcken på en byrålåg skärgårdskryssare. Han hade en trumpet. Han började spela. Det blev nästan tyst i lagunen. Tonerna smög som katter över varje däck, in i varje sittbrunn.
Han började med nationalsången, han tänkte väl på Ravelli. Sen kom ”Amazing Grace” och sist ”Kostervalsen”. Jag har hört den där valsen till dragspel, gitarr, banjo, fiol, munspel. Och en gång i en sittbrunn på Hållö till en liten irländsk flöjt, hanterad av en empatisk doktor som egentligen bara gillade jazz. Men aldrig till trumpet.
”Taifuns” ägare är musiker, spelar kontrabas. Och man sjunger säkert ”Kostervalsen” ombord då och då. Men ännu hellre ”Kompassvisan” som på något sätt hör ihop med båtens DNA. Texten låg där på däcket, uppslagen så alla kunde se.
”Kompassvisan är härlig”, säger skeppare Lubbe, ”och det var Olle Adolphson som gjorde låten känd någon gång i början av 1990-talet. Det är egentligen ett skillingtryck och texten handlar om sånt som sjömannen måste kunna, kompassens alla streck, ost sydost och väst sydväst och allt det där.”
”Kompassvisan” alltså, en ny favorit när jag lyssnar på Olle Adolphsons tolkning på YouTube. Jag kopierar upp några exemplar. Jag tar med den till nästa sommarfest.
Och här har ni en bit av texten:
Nord till ost och nord nordost Nordost till nord nordost Nordost till ost och ost nordost Och ost till nord och ost
Ost till syd och ost sydost Sydost till ost sydost Sydost till syd och syd sydost Och syd till ost och syd.