Wrånes uttrycker frihet i det abstrakta
Utställning Tori Wrånes ”Tori Wrånes” Göteborgs konstmuseum T o m 25/8
En smäktande ordlös sång fyller Tori Wrånes utställning i Stenasalen på Göteborgs konstmuseum. Videoverket ”Your next vacation is calling” är med sina tredelade skärmar det största i salen. Det är från början ett dokumenterat performance som skapades och ägde rum på Lilith performance studios i Malmö 2014.
Wrånes refererar till sitt sjungande som ”trollesang”, trollsång. Och det är något tröstande över verket, som en vaggvisa. Utan ord men så fylld ömhet. Wrånes är täckt av ett lager av silikon och bär en mask som får henne att se ut som ett sagoväsen. Runt henne rör sig troll-liknande figu- rer, som ömsom sover, ömsom utför koreografi i sina bulkliga dunjackor och ryggsäckar. De stapplar fram i det märkliga rummet, en blandning mellan industrilokal och gym, också det täckt av kladdigt silikon.
Möbler och människor går genom väggarna. Rummet symboliserar ett liminellt tillstånd, mellan två världar. Men varelserna i det verkar instängda, väntande. Konstnären säger själv under pressrundturen att sången ska förmedla det som ord inte kan uttrycka. Så är också hennes skulpturer som är utställda här i utställningen huvudlösa. Befriande eller makabert? Kanske både och. Oavsett ett spännande verk, i all sin övermänskliga märklighet.
Wrånes hade år
2017 en stor retrospektiv utställning på Nasjonalmuseet i Oslo, där bland annat det tidigare nämnda videoverket ställdes ut. Men i Sverige har hon inte visats ordentligt tidigare, så det är hög tid nu. Utställningen är en del av Göteborgs konstmuseums satsning på separatutställningar med ”yngre” nordiska konstnärer, som fjolårets utställning med Julia Peirone.
Egentligen arbetar Wrånes vanligtvis snarare med installation och performance än med video. Och på Nasjonalmuseet verkar lokalen ha
De stapplar fram i det märkliga rummet, en blandning mellan industrilokal och gym.
tagits mer i besittning. Utställningen på Göteborgs konstmuseum är mer traditionell i sin karaktär, med utplacerade, separata verk i den vita salen. En förstorad piercing har förvisso satts i en av takbalkarna men det blir mer en symbolisk punkighet än en transformation av gallerirummet.
Så om en besökare inte riktigt uppfattar att detta är en av Norges mest etablerade performance-konstnärer är det inte konstigt. Men skärmarna som utgör grunden för videoverket gör ändå att vi nästan kan vara i det universum som Wrånes byggde upp på Lilith. Det förlänger livslängden på ett så explosivt och tungt verk.
Troll är återkommande i Wrånes konst, som varelser som både förhåller sig till och spränger normer. Inte helt olikt hur de skildrades i Ali Abbasis uppmärksammade film ”Gräns” från förra året.
Just eftersom Wrånes
arbetar med det främmande och övernaturliga, det som vi gärna vill se som ”omänskligt”, så blir fokus så starkt på det mänskliga. Det magiska i människan, det mystiska och närmast religiösa. Den sång som inte tillhör något känt språk men som talar till vårt gemensamma känsloregister.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över trollet och dess roll i vår skandinaviska kultur när jag står där och tittar. Jag börjar fundera över hur den figuren varit en projektionsyta för rädslan för främlingen. Och på vad trollen har spelat för roll i skapandet av våra skandinaviska nationalstater, genom den nationalromantiska efterkonstruktionen av folkloren. Hos Wrånes verkar trollet vara en utopisk möjlighet. Är det naivt? Trollen står förvisso för en varelse utanför samhällsnormerna, men innebär det verkligen bara en frihet? Å andra sidan så kan ju den melankoliska stämningen i videoverket antyda något annat. Så kul är det inte att stå utanför normen, troll eller ej.
Men jag förstår också som betraktare av verken att det lekfulla är viktigt hos Wrånes, vilket är befriande att se. Friheten, som hon själv uttrycker det, att få göra sig av med huvudet, släppa intuitionen och kroppen fri.
Detta kan också ses i de nya verken ”Handmade acoustics 2” och ”Luciana” som är placerade längst in i salen. Dessa gör störst intryck på mig. Här kommer utställningen verkligen till liv, och blir intressant, eftersom det rör sig bortom den finurlighet som finns i de andra verken, som kan skapa en viss distans.
Verken är ett
slags målningar, eller skulpturer, som ser ut att röra på sig. Skapade som de är av lera och silikon, har de blivit till en ytterst levande yta, där det konstgjorda och det organiska möts.
Där det monumentala videoverket är mer högljutt och slutet i sin tydliga estetik, så är dessa verk mer lågmälda men öppna och rörande i sin språklöshet. Det finns en frihet i det abstrakta, som Wrånes tydligt uttrycker här. Något som, lika väl som trollsången, går bortom våra snäva definitioner av det mänskliga.