Hård konst på ”Out of the Abyss”
Utställning Out of the Abyss ICIA Med: Lotta Antonsson, Klas Eriksson, Oscar Ramos, Linnéa Sjöberg, Yngvild Saeter, Janne Turunen, Johan Zetterquist, Zara Zetterquist, Markus Öhrn. Curator Josefine Östberg Olsson T o m 3 mars
Med utställningen ”Out of the abyss” initierar Institute for contemporary ideas and art (ICIA) sitt c/o-program, en verksamhet där externa aktörer får organisera och curera utställningar i ICIA:s rymliga lokaler på Ringön. I denna första utställning sker det i samband med festivalen ”The abyss”, som i helgen äger rum på Gothenburg studios vid Lindholmen, och på vars line-up vi finner band som Satan, Antichrist och Grim Reaper. Stark sås, alltså.
Frågan är dock om inte konsten är starkare. Enligt uppgift skulle utställningen ägt rum i direkt anslutning till festivalen, men fick flytta då det dels ska ha saknats försäkringar för konstverken, dels för att vissa av verken var, just det, för starka. Det gäller då i synnerhet Klas Erikssons flera meter långa banderoll med texten Julio Incendios Iglesias – Julio Bränder Kyrkor, alltså – ett känsligt ämne och en göteborgsvits on fire, dessutom satt i ett typsnitt som påminner om det klassiska bandet Sepulturas logotyp.
Nu skulle man
väl kunna tänka sig att utställningen kanske inte skulle ha sett riktigt likadan ut om curatorn Josefine Östberg Olsson redan från början utformat den för den vita kubens kyliga intellektuella istället för black metal-scenens eldtörstande heads. Men även om den genomgående upptagenheten vid den hårdare rockens skådespel av förmenta farligheter och pubertala profaneringar i längden blir något enahanda, så betyder det nu inte att det saknas verk som genom att vrida och vända på det enformiga lyckas utvinna några oväntade tvetydigheter.
Ta Oscar Ramos videoverk ”Brown skin white masks”. Genom att på var sitt håll låta sminka sina frånskilda föräldrar med corpse paint à la det norska black metal-bandet Immortal, för att sedan fotografera de båda som inte sett varandra på tolv år, lindar Ramos på ett både tillitsfullt och överraskande vis in familjens sönderfall i en reflektion som för ett ögonblick tycks härbärgera insikten om det falnande begärets ojämlikhet. Det är ett slags tragedi i det lilla, men en som låter sig upphävas genom att försänkas i barndomens bildvärld.
I en videodokumentation
tar Markus Öhrn i stället sin utgångspunkt i familjetragedins urscen, ”Kung Oidipus”. Han låter de groteska scener vilka skrevs ut ur dramat till långt in på 1700-talet dra ut i det oändliga, lånar sitt bildförråd från B-skräckfilmens gore-estetik, men genom att en samling mor- och farmödrar utför de bestraffningar som Oidipus ålade sig själv vänder han ut och in på både tema och uttryck. Det är i dubbel bemärkelse flamsigt, trashigt men även rätt enerverande och inte utan att man fysiskt värjer sig. Kanske är det som någon en gång sa apropå Oidipusmytens uttolkare, att det som är sant med psykoanalysen är dess överdrifter: om så är fallet ställer Öhrn en både inverterad och perverterad diagnos på vår världs bildekonomi.
Andra verk rör
sig i ett mer lågmält register. Östberg Olsson har låtit tre bilpresenningar falla slappt från taket, i en form som för tankarna till tält och liksäckar. Så skapas associativt ett förtätat uttryck som åtminstone för mig vittnar om klimatmigration, men som lika väl skulle kunna vittna om motorkulturens ömma fetischering av sina objekt – ett spel med oljeekonomins sanning och hägring. Och Linnea Sjöbergs på metallanordningar utspända djurhud är också den ett slags rituellt objekt, även om den kontrast som hennes textilkonst brukar skänka installationerna nu gått förlorad.
Likväl lyckas utställningen alltså utvinna något tvetydigt intressant ur denna av döden, ritualen och elden besatta kultur. Det är medryckande, om än inte mördande bra.