Nya deckare att hålla koll på i mars
Eva Dolan Till det bittra slutet Översättning Carla Wiberg Modernista
Efter flera böcker om den trovärdiga polisduon Zigic och Ferreira har Eva Dolan skrivit en helt fristående thriller. Det tackar vi för; det här är en läsupplevelse man inte bör missa. Historien handlar om den unga samhällsaktivisten Ella som ockuperar ett hus i London där ägarna försöker få bort hyresgästerna för att kunna bygga lyxiga bostadsrätter. Tillsammans med sin granne och medkämpe Molly hamnar hon i knipa efter att ha försökt dölja ett brott. Genom tidshopp fram och tillbaka växer en bild av både förloppet och en komplicerad vänskap fram – tills Dolan rycker undan mattan i en vändning av sällan skådat slag. Det är en mycket smart deckarintrig som samtidigt har ambitioner med sitt samhällskritiska innehåll och man kan bara imponeras av resultatet och berättelsens nerv.
Det enda jag inte förstår är den svenska titeln som jag tog för givet var en irriterande direktöversättning från engelska, men originaltiteln är ju ”This is how it ends”. Så kan det gå, eller snarare sluta.
Karin Slaughter Fraktur Översättning: Villemo Linngård Oksanen Harper Collins
Den andra boken med agent Will Trent på Georgia Bureau of Investigation i huvudrollen inleds med ett mord på en tonårsflicka i ett exklusivt område i Atlanta. Mamman som kommer hem konfronterar mördaren – och tar livet av honom. Men allt är inte vad det ser ut att vara; faktiskt nästan ingenting. Trent kallas in för att styra upp den lokala polisens misstag och paras ihop med en kvinnlig polis som bär på nästan lika tungt bagage som han själv. Mycket att släpa på blir det.
Om historien känns bekant kan det bero på genrestereotyper, men också på att ”Fraktur” givits ut på svenska tidigare (2011) på annat förlag (Telegram). Slaughter är dock värd att upptäckas av nya läsare; thrillerförfattaren med det för sitt yrke ovanligt passande efternamnet vet precis hur man skapar en effektiv kriminalroman med historier som suger in läsaren i boken och sidor som vänder sig själva. Personporträtten sitter, liksom miljöerna, och vändningarna kommer lika oväntat som en vindstilla dag i Göteborg.
Lee Child Berättelser om Jack Reacher Översättning Patrik Hammarsten Norstedts
Kriminalnovellen är ett behändigt format när deckare i dag gärna sväller till en bra bit över 500 sidor. För Jack Reacher-fansen är den här samlingen en present: tolv fristående berättelser med deras hjälte i huvudrollen. Vi får träffa honom som barn, tonåring och som vuxen på evig vandring genom livet. Den första novellen, ”För mycket tid”, är nyskriven medan de andra för första gången ges ut på svenska. Att just den är ny råder inget tvivel om; man kan knappast få en tydligare tidsmarkör än referensen till städgurun Marie Kondo (som Reacher för övrigt anser vara sen på bollen – han har insett för längesen att man ska skippa prylar). Hjältens egen beskrivning av sig själv för polisen är i det närmaste parodisk: ”Resande. Spridd. Tillfällig. Kortvarig.”
Men den stämmer och det är just den känslan som går genom alla berättelser som för övrigt är av olika karaktär och kvalitet. Jag tycker att Lee Child är bäst när han beskriver Manhattan, som i den korta men starkt New York-doftande ”Målningen” med den ödsliga baren.
Frida Moisto Som nitroglycerin Bokfabriken
En advokat hittas död i ett garage samtidigt som hans äldsta dotter försvinner spårlöst. Jönköpingspolisen med kriminalkommissarie Lisa Engström i spetsen kallas in, men advokaten som tidigare lyckats få en polismördare frikänd står inte högt i kurs.
Frida Moistos debut följer en populär deckarmall: bråkig men begåvad, kvinnlig polis med mörk bakgrund slåss mot bovar och sina egna demoner. Det blir ganska förutsägbart. Intrigen är ambitiös men det är svårt att bry sig om någon av alla dessa personer som passerar förbi; porträtten saknar djup och huvudpersonens provokationer och temperament är snart en tjatig ingrediens. Även språket verkar vilja provocera, men också könsord kan ha en uttröttande effekt.
Det är dock alltid roligt med nya deckarmiljöer och här får Jönköping ta en hel del plats. Moisto kan sin stad och väver in miljön snyggt i sin berättelse. Medan fruktansvärda brott pågår bakom fina fasader ligger mäktiga Vättern vacker och opåverkad alldeles intill.