Folkkär kameleont

Under sin drygt 30-åriga karriär har turnéaktuella Titiyo Jah genomgått en mängd konstnärliga metamorfoser. Så varför väljer hon nu att fega ur med en repris?

TITIYO SITTER I ETT RUM på gamla arkitekthögskolan på Östermalm i Stockholm. Lokalerna tillhör numera Blixten & Co, underhållningsbolaget som arrangerar hennes kommande Sverigeturné. En kvinna i blond page sticker in huvudet och berättar att hon producerar årets Grammisgala. Kan Titiyo tänka sig att dela ut pris? Hon gör en plågad min. – Oooh, jag hade hoppats få slippa Grammis i år.

Fötterna vilar på en stol som hon har dragit ut framför sig. Hon har på sig en bylsig svart kavaj med gnistrande paljetter, och håller som bäst på att stryka på ett genomskinligt nagellack. Om några timmar ska hon medverka i Tilde de Paula Ebys program ”Efter fem” på TV4.

– Fast är det till syrran så kan jag ställa upp. Är det det, till syrran?

– Ja, det kan jag ju inte säga, svarar kvinnan.

Syrran, det är alltså likaledes kända artisten Neneh Cherry. Titiyo har nio heloch halvsyskon och samtliga var ombord på den känslosamma flighten mot Sierra Leones huvudstad Freetown i oktober i fjol. Ombord fanns också hennes pappa, musikern Ahmadu Jah, om än i en kista.

När det gick upp för Titiyo att kistan transporterades med just deras plan kryssade hon uppjagat mellan sätena för att väcka sina slumrande syskon. ”Pappa är ombord! Pappa är ombord!” En av hennes systrar, som annars är flygrädd, blev lugnad av insikten.

De landade i Freetown mitt i natten och satte sig direkt i en bil som skumpade fram genom åskovädret. De 25 milen inåt landet tog mer än fyra timmar att köra. Nästa dag stod syskonskaran i en moské i deras faders hemby Gbinti. Kulturkrocken delade känslorna. Titiyo hade aldrig varit inne i en moské förut, och nu stod de där, i en liten by i Sierra Leone, iklädda vita fotsida särkar och solglasögon, och visste inte om de skulle skratta eller gråta, så de gjorde lite av båda.

Titiyos pappa ligger till grund för hennes kommande turné. När hon ger sig ut på vägarna i mars är det med ett ”personligt turnékoncept”. Konventionell konsert i det att beståndsdelarna är låtar och mellansnack, absolut, men den här gången är det personligt. Var och en av de 17 låtarna lindas in i personliga anekdoter, de flesta om kulturkrockar. En idé som pappans död gav henne.

Därmed är det inte ännu en turné. Så klart inte. Den som kan sin Titiyo vet att hon är närmast patologiskt ombytlig.

På 90-TALET SLäPPTE HON tre på varandra följande likartade soulalbum, men sedan dess har hon ständigt förnyat sig. Vid millennieskiftet var hon less på rnb och soulpop. På gymnasiet hade hon ju faktiskt mest lyssnat på hårdrock, och frågade någon henne vilken röst hon gillade så nämnde hon inte Marvin Gaye eller något annat förväntat, utan lyfte i stället fram seattlerockarna Soundgardens sångare Chris Cornell.

Titelspåret från 2001 års ”Come Along”, samarbetet med Peter Svensson (Cardigans) och Jocke Berg (Kent), gav henne visserligen en rejäl MTV-hit, men skivan innebar inte någon permanent kursriktning. Sju år senare kom ”Hidden”, en mörk, gothig mix av electronica och krautrock. Skivan gjorde henne relevant för en yngre och kreddigare publik. Nu hade hon väl slutligen ”hittat hem”?

Nja.

Inte heller ”Hidden” fick någon egentlig uppföljare. I stället fortsatte Titiyo med en experimentell och ökenosande skiva signerad konstellationen El Rojo Adios. Det elektroniska var nu ersatt av en mer