HUR MÅR LILLA LONDON?
För tvåhundra år sedan myntades uttrycket ”Lilla London”. Nu, med bara veckor kvar till Brexit, är det en nervös väntan för Göteborgs britter.
DET äR EN tidig tisdag på Chapmans torg. Torget – uppkallat efter en av de brittiskättade handelsmän som gav upphov till ”Lilla London” – är täckt i dimma. Fasaderna är grå och asfalten blöt av regnet. På både göteborgskt och londonskt vis. Här ligger den engelsktalande teatern GEST insprängd mellan bibliotek, konditori och kyrka.
Bokstäverna står för Gothenburg English Studio Theatre. Utanför entrén väntar Gary Whitaker, som för 13 år sedan lämnade det riktiga London med sin svenska fru Kristina. De startade teatern med syfte att skapa sig ett eget corner.
– En kille från Manchester, som bodde här länge, sa till mig att ”försök att fixa ett eget hörn”. Jag förstod inte vad han menade då, men i dag gör jag det. När jag började tänka ”vad kan jag ta med mig till Göteborg som inte finns här?” kunde jag hitta min plats, känna att jag gav någonting och inte bara tog. Det gjorde den stora skillnaden, säger Gary och överröstar skådespelarnas repetitioner, som är i full gång utanför rummet vi satt oss i.
Han har över trettio års erfarenhet i film- och teaterbranschen. Inför uppstarten av GEST använde paret sina besparingar åt att finansiera hyran på Hagateatern, där de först höll till. Den första föreställningen var ”After Miss Julie”, en variant av August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie”, och sålde slut direkt. I dag erbjuder de både workshops och föreställningar, de flesta utförda av brittiska skådespelare.
– Så länge du har passionen och tron på att det finns en efterfrågan, så går det. Engelsk och amerikansk teater känns mer naturalistisk än svensk. Inte lika dramatisk. Publiken ska glömma att de tittar på en teater, säger han.
DET FINNS KNAPPAST en enda homogen brittisk gemenskap i Göteborg, utan flera mindre. En har vuxit fram kring den här teatern, dels genom engelskspråkiga besökare och dels genom skådespelarna som kommer hit, ibland flera gånger, på korttidskontrakt.
Som nyinflyttad i Sverige tragglade Gary svenska på SFI-lektionerna, men upptäckte snart att de flesta ändå envisas med att prata engelska med honom för att öva. Som mest engelsk känner han sig på lördagar, då Liverpool spelar.
– Det finns en pub på Viktoriagatan, The Queen, som sänder alla matcher. Där samlas vi och hejar. Det uppstår definitivt en gemenskap. Det blir så, när man delar en passion, oavsett var du kommer ifrån. Där är det fotboll och här är det teater, säger han.
DET äR 1800-TAL när Göteborg industrialiseras av inflyttade skotska och engelska affärsmän. Handeln pågår över Nordsjön, och stadens identitet ska präglas av många inflyttade britter; Carnegie, Chalmers, Chapman, Dickson. Några av dem donerar sina förmögenheter vilket möjliggör byggande av bibliotek, universitet och sjukhus. Göteborg föräras det internationellt gångbara namnet Gothenburg och smeknamnet ”Lilla London” myntas.
200 år senare är uttrycket närmast begravet i göteborgarnas medvetande, om man inte råkar prata om en särskild krog på Avenyn. Vid en hastig tur på stan märks ändå det brittiska: pubarna The Golden Days, Bishop Arms, Notting Hill, The Old Beefeater Inn och flera andra flaggar med Union Jack. På somliga av de här pubarna är väggarna tapetserade av Englandsmemorabilia:
gatuskyltar med ”Oxford street” eller bilder på röda bussar, och bakom bardiskarna porlar brittisk ale och bitter. Men engelska pubar är knappast specialdesignade för ”Lilla London”, utan finns världen över som en förlängning av en populär pubkultur. Så är de en plats för britter med hemlängtan eller ett ställe dit svennebananer går, för att åka på en imaginär resa?
VäGG I VäGG med The Old Beefeater Inn på Plantagegatan ligger The English Shop. Längst in bland frukostflingorna Shreddies, te från PG Tips och pyramider av pålägget Marmite, sitter managern Susie med utsikt över strömningen till grannbaren. Vid lunchtid är den full av hungriga svenskar, vet hon.
– Det är inget fel på dessa barer, men de är inte vad jag associerar med en pub. Det vore fint att ha en riktig engelsk pub. Det är till och med sällsynta i England, säger hon och minns sin fasters pub i barndomens Yorkshire.
– Det handlar alltid om personerna som äger den. De måste servera extremt bra mat, traditionellt engelsk, så som bangers and mash, shepherd’s pie och York-
”När jag började tänka ’vad kan jag ta med mig till Göteborg som inte finns här?’ kunde jag hitta min plats.” GARY WHITAKER
shire pudding. I Göteborg går jag till andra ställen än de typiskt brittiska, ett litet italiensk ställe här nedanför, till exempel.
NäR ENGELSMäNNEN VI TRäFFAR monterar ner sin hemlängtan består delarna av maten, ölen och humorn. Den brittiska humorn är full av ordvitsar, ironi, parodi och satir. Inte helt olika göteborgshumorn, skulle en del påstå. Genom The British Club får Catriona Chaplin, en av de engagerade i klubben, tillgång till just denna humor.
– Det är viktigt att skratta, speciellt i Brexit-tider. You
have to laugh or you would cry, säger hon. Catriona fick en anställning i Stockholm för 25 år sedan och landade senare i Göteborg tillsammans med maken John, som är ordförande i Anglo-Swedish Society of Gothenburg. The British Club jobbar för att skapa en gemenskap inflyttade britter emellan, och ses månadsvis. Vid flera tillfällen har de hyrt Drottning Kristinas jaktslott och serverat det bästa från hemlandet.
– När vi ses går vi inte ut på pub, utan skapar gemenskapen själva. Vi köper med engelsk öl, så som London Pride, Old Speckled Hen och Newcastle Brown, och
beställer färska fish and chips från den där foodtrucken A Taste of Britain. Det känns skönt att inte helt förlora kopplingen till England, säger Catriona.
ALLA MED ENGELSKT PÅBRÅ i Göteborg tycker förstås inte lika i Brexit-frågan. Men ett utträde ur unionen skulle kunna försvåra livet som exilbritt.
Brexitomröstningen ägde rum den 23 juni 2016, då en majoritet sa ja till att lämna EU. I svallvågorna av resultatet ansökte rekordmånga brittiska medborgare om svenskt medborgarskap. Det genomsnittliga antalet ansökningar är 20 i veckan, men under de tre dagar som följde folkomröstningen kom det in omkring 100 stycken, enligt Radio Sweden.
Göteborgaren Tim Mighall var en av dem, och i dag har han dubbla medborgarskap.
– Jag vill ju stanna i Sverige i resten av mitt liv. Jag upplevde ö-mentaliteten i England. Många kallar landet för det bästa i världen och tänker ”vi mot resten”. Men när jag lämnade förstod jag att andra länder kan vara ännu bättre. Det finns en vänlig attityd i Europa. Det är så sorgligt att vi har vänt oss mot det, bestämt oss för att vi inte vill vara en del av det, säger han och kallar Brexit för en generationsfråga.
”Jag går absolut till The English Shop för att köpa chips och Marmite, och äter bullarna hot cross buns på påsk.” TIM MIGHALL
– De äldre röstade för att lämna, den yngre emot. Det är samma med Västlänken här kanske, det finns liknande historier i varje stad. Men var det bättre förr? Nej, men minnet av barndomen kan få det att verka så.
Nu sitter han på ett allt annat än engelskt kafé och har just beställt in en tekanna som skulle räcka till en hel familj, konstaterar han. Sedan nämner han det lite roliga med ”brittiska pubar” i Göteborg.
– De är för mycket. Om du går in på en engelsk pub här, hänger det tavlor av drottningen på väggarna och står röda telefonkiosker på baren.
TIM VäXTE UPP i Crowhurst i East Sussex. Han flyttade till Sverige och Kristianstad för snart tjugo år sedan, och efter en vända i Stockholm bor han nu i Göteborg.
– ”Lilla London”, nja… arkitekturen känns bekant på vissa ställen. Men Göteborg är vänligare, säger han.
Sedan flytten till Sverige har han velat smälta in, lära sig språket och kulturen, men han har också tagit med sig sin egen.
– På något vis kan jag känna att jag måste bära min kultur. Det kanske är samma sak som när svenskar kommer till England, och blir ännu mer svenska. De går till Ikea, köper saft och blir galna när fotbollslandslaget spelar. Jag går absolut till The English Shop för att köpa chips och Marmite, och äter bullarna hot cross buns
på påsk. Jag läser engelska nyheter, tittar på engelska tv-program.
Men först förra året, efter Brexit-folkomröstningen, kände han ett behov av att träffa andra britter i Göteborg. Han ville vädra sin oro med folk i liknande sits.
– Brexit-omröstningen slog mig hårt. När jag vaknade dagen efter och tittade på nyheterna fick jag en chock. Mina första tankar var: Vad ska hända med mitt liv i Sverige? Får jag vara här nu och hur kommer jag i så fall att behandlas?
INNE PÅ MUSIKAFFäREN MUG, Musik utan gränser, finns tre gånger så många gitarrer som kunder. Ändå är butiken välbesökt. Bakom ett minst sagt välfyllt skrivbord sitter grundaren Bruce Emms. Han bekantar sig med en engelsk familj, som är på besök i Göteborg över helgen för att hälsa på sin dotter som just flyttat hit. De pratar om premiärminister Theresa May, hennes företrädare David Cameron och det Storbritannien som just nu präglas av politiska bråk.
– Jag är så trött på Brexit och hela den skiten. Jag tycker också synd om May. Alla hatar henne, till och med folk i hennes eget parti, och hon blir utbuad vart hon än går. Vilket hemskt jobb, säger Bruce.
Han kom till Göteborg med sitt band The Patch på 70-talet. Tanken var att de först skulle spela i Hamburg
men när lokalen brann ner, fick de tänka om och Bruce föreslog Göteborg, eftersom båten gick dit. ”Var ligger det?” var responsen från övriga medlemmar.
Väl här, år 1973, öppnade Bruce musikaffär i Haga, och några flyttar senare ligger den i dag på Kaserntorget. I Musikgöteborg är han numera ”lite känd” och butiken har blivit en leverantör till det göteborgska musiklivet. Runt butiken har också en brittisk gemenskap uppstått. En av dem som tittar förbi regelbundet är prästen i Engelska kyrkan, som ligger femtio meter bort. Dit går Bruce och familjen för att sjunga julsånger en gång om året.
– Det är fantastiskt fint, pampigt och bra. Man måste uppleva det för att förstå. I de svenska kyrkorna kan psalmer vara lite väl djupa och sorgliga ibland.
Den engelska familjen, som nu vänder ut och in på Brexit inne på Bruces kontor, är på väg att gå vidare. Innan de lämnar MUG tar Bruce över papparollen.
– Om någon behandlar er dotter illa är det bara att komma hit, så tar vi hand om det, säger han, och den riktige pappan skrattar så att gitarrsträngarna nästan spelar.
INSTäLLNINGEN TILL BREXIT i Storbritannien är till viss del en generationsfråga. Så är det för 22-åriga Daniel Davids, en av gästskådespelarna på GEST. Han bor vanligtvis i Hackney, London, men planerar att stanna i Göteborg i ungefär två månader framöver.
– Många unga personer röstade inte, och det var därför som ja-sidan vann. Vi ungdomar måste step up our
game när det kommer till att rösta och ta del i politiken. Jag fick övertala flera av mina kompisar att delta. Det är skönt att komma till Sverige och slippa det galna som pågår i England just nu, säger han.
Brexit har dessutom delat stad och landsbygd, påpekar Gary Whitaker. I London, som består av en stor mix nationaliteter, röstade en överhängande majoritet för att stanna i EU. På ”Brexit Day” den 29 mars planerar GEST att erbjuda åtta korta monologer, som berör argument från både ja- och nej-sidan.
– Visst, EU har sina brister, men det är i grunden ett fredsprojekt. Jag är skräckslagen inför vad som kan komma att hända om vi lämnar. Värsta tänkbara för oss skulle vara att GEST inte kan anställa brittiska skådespelare. Det kommer att bli mycket extra jobb, säger Gary, som vill att hans teater ska fortsätta vara en plats som förespråkar mångfald.
– Min upplevelse när jag har träffat svenskar och engelsmän som har bott någon annanstans än i sitt hemland är att de är mer öppensinnade än de som har stannat i sitt hemland under hela sitt liv. Att mina barn och barnbarn skulle förlora möjligheten att leva och jobba var de vill, gör mig väldigt ledsen.
Göteborg kanske inte är Lilla London längre. Och engelsmännen här kanske inte är britter längre. Åtminstone inte bara. Gary Whitaker säger:
– Den stora frågan är: vad är det att vara britt? Jag känner mig inte som det, utan skulle kalla mig själv för europé.