Hisnande utsikt

DET FINNS TÅG och så finns det tåg. Resan från Interlaken till bergspasset Jungfraujoch liknar bitvis snarare en åkattraktion värdig Liseberg än en transportsträcka och är en av världens mest spektakulära järnvägar. Det är tre olika etapper med möjlighet att ta pauser emellan, vilket jag insisterar på att man gör.

JAG TILLBRINGADE ett par dagar i den otroligt charmiga byn Lauterbrunnen som är första stopp. Därifrån fortsatte det betydligt brantare längs en av sidorna på berget, längs de klassiska slalom- och störtloppsbackarna i Wengen. Här kändes lutningen på allvar och det var med fördel jag lutade mig tillbaka i sätet och blickade ut över alpvärlden.

SOLEN HADE ÄNNU inte nått över de höga topparna Eiger, Mönch och Jungfrau när jag bytte tåg för andra gången i Kleine Scheidegg. Jag steg förväntansfullt på Jungfraubahn, det tredje och sista tåget som bokstavligen tar en rakt genom bergen. Det är svårt att inte imponeras av den otroliga ingenjörskonst och det hårda arbete som skapat den vansinniga tunneln, med ett stopp mitt i där man satt in panoramafönster ut genom bergsmassivet.

SLUTSTATION JUNGFRAUJOCH kallas för ”Top of Europe”. När jag klev av tåget och gick ut på observatoriedäcket Sfinxen omgavs jag av fyra toppar på cirka 4000 meter och hisnande vyer i 360 grader. Solen sken starkt över Aletsch-glaciären, Alpernas största, och tystnaden var total. Det var både överväldigande och lugnande.

Efter flera timmar med den mäktiga utsikten tog jag åter tåget neråt, steg av i Kleine Scheidegg, beställde en kall Weißbier och pratade aktuella snöförhållanden med ett par glada skidåkare. Eftermiddagssolen värmde gott och högt ovanför oss glittrade Sfinxen majestätiskt.