Lösningen på Hamnkonflikten är mycket enkel

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar varslar om lockout för samtliga medlemmar i Hamnarbetarförbundet med start den 6 mars. Detta besvarades snabbt med strejkvarsel från Hamnarbetarförbundet som omfattar samtliga hamnar där de har medlemmar.

Från arbetsgivarsidan behöver man inse att lockoutvarslet är en ordentlig (otaktisk) upptrappning av konfliktnivån. Svaret med strejk är, givet hur hårt lockouten slår mot Hamnarbetarförbundets medlemmar, olycklig men logisk.

Budet som Hamnarbetarförbundet senast fick, och nekade, är ett andrahandsavtal, men utan möjlighet till lokal förhandlingsrätt. Det skulle innebära att Hamnarbetarförbundet på pappret har kollektivavtal men i praktiken saknas rätt att företräda medlemmarna vid förhandlingar. Villkoret från Hamnarbetarförbundet är att just denna passus ska strykas för att man ska teckna ett andrahandsavtal.

Från arbetsgivarsidan hoppas man alltjämt att Hamnarbetarförbundet ska acceptera andrahandsavtalet utan direkt förhandlingsrätt. De och det andra facket i hamnarna, Transport, har surrat sig vid argumentet att den svenska modellen har tjänat Sverige väl och ska upprätthållas. ”Hamnarbetarförbundet respekterar inte den svenska modellen”, säger Joakim Ärlund, förhandlingschef för Sveriges Hamnar. Men låt Hamnarbetarförbundet bli en del av den Svenska modellen då!

Om inte Hamnarbetarförbundet får lokal förhandlingsrätt kommer deras medlemmar i praktiken, i en rad frågor, att företrädas av Transportarbetarförbundet. Ett fack de alltså valt att inte gå med i. Det kanske rimmar väl med någon sorts bokstavstroende tolkning av vad den svenska modellen innebär men överensstämmer desto sämre med föreningsfriheten. Från Transports sida fortsätter man att uppmana Hamnarbetarförbundets medlemmar att byta fackförbund. En rätt kreativ men i nuläget fullständigt hopplös lösning.

Det hela kokar ned till uppfattningen att man inte ska ha flera fack på en arbetsplats. Det kan man visserligen önska sig. Fler fackföreningar är dessutom inte något nytt. Det finns två lärarfack, inte optimalt från arbetstagarnas sida, men så har medlemmarna valt att det ska vara. Nackdelen är uppenbar. Arbetstagarna talar inte med en enad röst och risken för konflikter ökar. Men nu är det som det är. Det går inte att önska bort Hamnarbetarförbundet.

Det behöver knappt återupprepas att konflikten är riktigt allvarlig. Konsekvenserna för Sveriges industrier kan bli mycket kostsam. För att inte tala om den långsiktiga skada som åsamkas Göteborgs hamns rykte och tillförlitlighet. Ska konflikten upphöra, eller åtminstone dämpas, behöver Hamnarbetarförbundet ett eget kollektivavtal. Bundna av fredsplikten blir situationen helt annorlunda.

Från Sveriges Hamnar måste man ställa sig frågan om man på riktigt tror att Hamnarbetarförbundet kommer att ge upp och upplösas. I stället för att sätta hårt mot hårt borde man ge dem ett erbjudande de inte kan motstå och som dessutom skulle knyta dem till den svenska modellen som man talar sig så varm för.

Konsekvenserna för Sveriges industrier kan bli mycket kostsam. För att inte tala om den långsiktiga skada som åsamkas Göteborgs hamns rykte och tillförlitlighet.